Leger vs. Pinball Fantasies (Amiga)

Knappt hade folk hunnit landa i uppståndelsen kring Pinball Dreams innan Digital Illusions lanserade en uppföljare.

Förutsättningarna var gissningsvis de rätta på alla fronter för en genuint klassisk uppföljare som tog föregångaren, satte den under en progressiv lupp och detaljarbetade fram något som i mångt och mycket var mer av precis allt.

Samma gäng bakom datorerna, grunden var redan lagt och fokus kunde därför ligga på att vidareutveckla. finjustera och närma sig någon form av perfektion.

Partyland kom att bli Pinball Fantasies affischbarn.

Med ytterligare en flipper placerad upptill på det nu, jämfört med i Dreams, högre bordet, introduktionen av den nya dot matrix-panelen visandes både poäng och små animationer som den tidigare panelen var oförmögen att göra, ett extremt uttalat och minnesvärt audiovisuellt estetiskt uttryck (däribland ett clownskratt att koppla till det stora clownansikte som prydde en del av bordet) lades ribban omgående väldigt högt.

Partyland är långt ifrån ett lätt bord att ha att göra med, och det tar god tid på sig att ge den där omfattande poängutdelningen man längtar efter. Dock, tack vare att det händer saker i princip hela tiden är känslan alltid att det närsomhelst kan lossna.

Vilket det för mig till slut gjorde, efter jag vet inte hur många rundor där poängen vägrade klättra nämnvärt mycket högre än 20 miljoner. Plötsligt hände det, och Mega Laugh-läget avlöstes av Happy Hour-läget gång om annan och närkontakter med targets och nyttjanden av ramper och passager resulterade i i runda slängar 150 miljoner dramatiska poäng.

Ett fantastiskt välbalanserad bord, Partyland, som verkligen visar hur man kan vidareutveckla det som redan i Dreams började närma sig perfektion i Beat Box och framförallt Nightmare. Och även ett bra exempel på när mer faktiskt är mer och fler lampor att tända, mer lättaktiverade multipliers, bonus-adderande inslag och en mer allmänt påtaglig komplexitet förhöjer upplevelsen.

Lika lyckat är Stones'n Bones-bordet, som i mångt och mycket är Fantasies version av Dreams Nightmare.

Åter har vi ett stort fokus på ramper och drop targets, mycket att aktivera och hela tre ball traps som i två fall agerar slutdestinationer för intensiva poängjakter.

Det är faktiskt oerhört svårt för mig att bestämma mig för huruvida Nightmare eller Stones'n Bones drar det längsta strået, men det får jag i sammanhanget se som ett rätt angenämnt problem.

Kvar har vi då det racingfokuserade Speed Devils-bordet samt Billion Dollar Gameshow.

Speed Devils är ett svårt bord att ha att göra med. Det saknar ett naturligt flow till de flesta av dess ramper och det är lätt hänt att mycket tid spenderas uppe i det oerhört händelselösa Pit-Stop området på bordets överdel.

En ensam flipper gör det lätt att hålla sig kvar uppe i Pit-Stop-området och med det via loop efter loop aktivera PIT-lamporna som i sin tur får en närliggande Offroad-ramp att aktivera nästa multiplier-nivå, men mycket mer än så finns där inte att göra förutom att nyttja områdets ball trap, Pit-Stop, vid behov.

Vad gäller poäng är det egentligen ingenting som får det att "lossna" på samma vis som det kan göra på Partyland. Istället är det ett rätt tidskrävande poänguppbyggande som väntar.

Off-Road-läget ger inte nämnvärt mycket poäng även om kulan fastnar i ett studsande mellan bumprar, Jackpoten är förhållandevis återhållsam (till förmån för en Super Jackpot) och man får kämpa rätt hårt fört att jaga Miles för att aktivera Jump-rampen som ger en 10 miljonersutdelning och Turbo-Mode ger en inte mycket tid till att samla 5 miljoner från var och en av de svårnådda ramperna man lyckas nå.

Vill inte kalla Speed Devils för ett dåligt bord, men det känns tidskrävande och rätt otillgängligt innan man fått ordentlig ordning på hur man effektivast tar sig dit man vill.

Billion Dollar Gameshow, då?

Det är ett bord som fortsätter på samma trista trend som Speed Devils, fast med så komplicerade händelsekedjor fokuserade på så få inslag att det till slut känns som en enda lång kamp om att nå de två svårnådda ramperna på bordet överdel efter att ha nått en av de mer lättnådda efter att ha passerat genom en loop som initierar den på tok för komplicerade processen.

Konceptuellt sett är Billion Dollar Gameshow ett intressant bord, med ett hjul i vilket man aktiverar olika priser som man sedan får se till att vinna.

Det skriker verkligen 90-talets Lyckhjul och liknande tävlingsprogram i tv, med en stereotyp gråhårig kostymklädd manlig programledare och glättig musik som vittnar om ett liv av lyx och överflöd.

Problemet är bara att det känns lika hopplöst att införliva drömmen som det känns att lyckas åstadkomma något av genuint värde på bordet.

Faktum är att jag till och med aktiverade Digital Illusions-koden så att kulan inte kunde lämna bordet och med det spenderade en hel timme till att försöka träna upp mig, men om något fick det mig att ogilla bordets design än mer.

Som tidskrävande, svårt och med dålig utdelning känns Billion Dollar Gameshow som Digital Illusions första genuint dåligt designade bord i Pinball-serien.

Till skillnad från Dreams känsla av att få följa med på en experimentell resa från start till mål, där eventuella snedsteg åtgärdades längs vägen likväl som i sig aldrig var till nämnvärt stora problem för själva upplevelsen, känns dito för Fantasies så mycket mer extrem.

Två fantastiska bord som tar vid precis där Dreams slutade, ett aningen obalanserat bord som tar lite väl god tid på sig att generera en positiv utdelning och ett bord som fullständigt missar målet och är rätt pisstrist att spendera tid tillsammans med.

Till saken hör även att just denna spelade AGA-version, som för sig med betydligt fler färger än originalversionen, inte tillför någoting av nämnvärt värde till helhetsupplevelsen.

Visst går det att notera att borden är avsevärt mycket mer färglada än vad de var när man spelade Fantasies på sin Amiga 500 i början av 90-talet, men det är uppenbart att Markus Nyströms usprungliga grafik var designad med få färger i åtanke.

Resultet är en känsla av att man hällt på lite olika färger här och där på borden, och i bästa fall får det allt att kännas lite mer levande... men i sämsta fall ser det ut som en trafikolycka (Billion Dollar Gameshow).

Som om det inte vore nog saknas det ikoniska introt med tillhörande himmelsk musik från Olof Gustafsson. Den grafiska menyn där man ser vilka bord man har att välja på och dess poänglistor har även den trillat bort, och kvar är endast en pisstrist Workbench-meny där man genom att trycka 1, 2, 3, 4 eller Q väljer bord eller om man vill avsluta spelet.

Så.

Nej, mitt helhetsintryck av Pinball Fantasies (AGA) är inte så bra som jag hade hoppats på.

Partyland och Stones'n Bones lyfter på egen hand delar av upplevelsen till skyhöga höjder, de gör det värt att bry sig, men som helhetsupplevelse betraktad är detta vacklande på lite för många fronter för att jag skall kunna ty mig till några högre betyg.