Capcom var definitivt ett namn att räkna med i arkadhallarna, och när de tog sig an konsoler blev de en del av det spelande folkhemmet.
Side Arms från 1986 kanske inte hör till den där skaran arkadspel som folk i väst minns som mest idag med tårfyllda nostalgiska ögon, men den spirituella föregångaren, Section Z, kom åtminstone här i Sverige bli något av en liten kultklassiker i dess markant annorlunda NES-tappning som tog sig stora friheter vad gäller trogenhet till arkadoriginalet.
Spelandes Side Arms på Amigan, släppt tre år efter arkadoriginalet, är det lite motvilligt man gör en koppling överhuvudtaget till vare sig Capcom, Section Z eller ett arkadoriginal av just detta berörda Side Arms (i arkadhallarna känt som Hyper Dyne Side Arms).
Aningen Gradius-inspirerat är ett vapensystem där man aktiverar diverse olika vapen man samlar på sig och därefter kan växla mellan under spelets gång. Dör man förlorar man det man för tillfället använder sig av.
Man kan även plocka upp en sköld och sådant som får ens mecha-farkost att röra sig snabbare i steg om tre. Och så kan man skjuta inte endast framåt, utan även bakåt, något som känns mer än bekant från Section Z.
Nio nivåer, allt som allt, scrollandes i makalöst långsamt tempo är vad som väntar i någonstans i trakten av 30-40 minuter.
Så även vågor av fiender, stora fiender, vars variation är extremt liten och utrymmet att navigera sig bort från än mindre, speciellt när spelet slänger in någon form av nivådesign som får allt att kännas olidligt klaustrofobiskt.
Värst av allt är de enerverande segmenterade ormar som slingrar sig runt en, som är snudd på hopplösa att undvika och som dessutom tar en evighet att ha ihjäl oavsett typ av vapen man använder sig av.
Bilduppdateringen är löjligt låg och allting rycker fram. Kollisionsdetektionen horribel och det är i princip helt omöjligt att se vad man kan flyga förbi och vad som man riskerar att rent fysiskt fastna i om man har otur.
Jämför man grafiken med arkadsoriginalets dito ligger gråten nära till hands, och allt har en fadd och monoton framtoning. Lika monoton och intelligenskrympande är den vedervärdiga melodi som maler på konstant och endast ersätts av en än vedervärdigare dito när bossar kommer på tal.
Det spelar liksom ingen roll om man spelar med mus (ovanligt alternativ i Amiga-shmup-sammanhang) eller med handkontroll, allt framstår som en enda soppa av oengagerande och direkt motbjudande skit vars existensberättigande inte existerar.
Hur Probe kunde utveckla detta, och Capcom och U.S. Gold distribuera detsamma, är för mig en gåta.
Men kraven ställda på mjukvara av spelkaraktär till hemdatorer här i väst var inte direkt höga i slutet av 80-talet. Hade detta släppts till konsol i dylikt skick hade det sågats sönder och samman av en enig spelpress.
Så vi skyller på det.
Det är ju inte direkt som om Side Arms till Amiga är ett ensamt exempel på hur otroligt låg kvalité det kunde vara på spel som letade sig ut på marknaden.
Pinsamt, ärligt talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar