Leger vs. Yogi's Great Escape (Amiga)

Ibland är det så enkelt.

Yogi's Great Escape är ett licensspel från Hi-Tec, möjligen baserat på Hanna Barberas tv-film från 1987 med allas vår björn i huvudrollen.

Möjligen, för jag har faktiskt inte en aning om så är fallet.

Det är sidoscrollande, från vänster till höger, och så simpelt som det möjligen kan bli.

Yogi kan gå åt vänster och höger samt hoppa. Hur högt han hoppar beror på hur länge man håller inne hoppknappen. Samma sekund som man släpper hoppknappen, eller om Yogi nått sin maxhöjd på sitt hopp, börjar han falla.

Helt stelt.

Rör inte en fena.

De ser jättebilliga ut, Yogis rörelser samt frånvaron av desamma, och spelet överlag är nog en oerhört billig produktion.

Det ser även väldigt konsoligt ut.

Som ett ypperligt 16*16 pixlar stora fyrkantiga blockuppbyggt 8-bitigt spel till NES med 16-bitarsgrafik vad gäller färger och paralaxscrollande bakgrunder.

Hinder är aldrig mer avancerande än statiska eller rörliga fiender, en och annan projektil och hål mest överallt som Yogi kan ramla ned i.

Redan första nivån kan kännas smått övermäktig. Vips så har man gjort slut på alla sina liv, ett par gånger, och mötts av ett definitivt Game Over när tillgängliga continues tagit slut.

Så prövar man en gång till och tar sig lite längre, kanske klarar första nivån, Jellystone Park, och möts av en skog. Kanske dör man en massa även där, till dess att man lärt sig nivån och tagit sig vidare till nästa.

Nöta, nöta och nöta.

Till slut sitter man där och kan spelet så väl, innan och utan, att man rusar genom nivå efter nivå efter nivå och ser allt avklarat på inte mer än ett par minuter.

Men gissningvis har det tagit mycket längre tid än så att ta sig dit.

Yogi's Great Escape kanske inte verkar som mycket för världen, och det är det väl egentligen inte, men det är väldigt spelbart och underhållande den korta stund det varar.

Det ser faktiskt avsevärt mycket bättre än ut vad det vid en första anblick kan ge sken av, även om dess animationer lämnar er hel del att önska, och någon vid namn Howie Davies har snickrat ihop en ypperligt chippig liten truddelutt som inte är det minsta lilla störande eller tjatig men väl rätt behaglig att ha tonsättandes alltihop.

Simpelheten är nog vad som får det att fungera så bra som det gör. Som ett aningen visuellt uppdaterat litet plattformsspel från mitten av 80-talet, som urpsrungligen spelats på statiska skärmar, släppt i en tid då ett tekniskt monster likt Super Mario 3 hade börjat hänföra delar av världen.

Kontrasterna kunde möjligen inte vara större.

Men jag skiter i vilket.

Menar, efter att ha spenderat timmar tillsammans med presentationsmässigt klart imponerande Switchblade 2 och Assassin Special Edition blir det om något uppenbart att spelglädje är klart mer relevant än ett läckert yttre.

Lär plocka fram det här många gånger framöver, precis som jag gjort vid tidigare tillfällen, och ta mig genom det aningen förvånad över hur underhållande det faktiskt är.