Leger vs. Fuzzball (Amiga)

På Commodore 64 kändes System 3 som en grej.

The Last Ninja, Myth: History in the Making, Flimbo's Quest och IK+. Namn som etsat sig in i mången dåtida spelares hjärnor.

På Amiga var de aldrig lika mycket av en grej. Det var sällan så att deras portar och versioner av C64-klassiker blev till de utgivningar vi idag minns retronostalgiskt vurmande med tårar i våra ögon.

Men Fuzzball blev lite av en grej.

Inte en jättegrej, men en grej.

Under 80-talet var skärmbaserade arkadspel av plattformskaraktär ett återkommande fenomen. Bubble Bobble, en av de mer välkända. Fuzzball har väl inte jättemycket gemensamt med Bubble Bobble, för att likt där tömma skärmen på fiender är inte vägen vidare till nästa nivå. Nej, här skall man istället plocka på sig alla skatter man kan hitta.

Det finns en story, i vanlig ordning rätt irrelevant men trevligt presenterad via ett semi-animerat intro som får spelet att kännas aningen modernare än vad det är.

Där blir det åtminstone förklarat varför man hoppar omkring som en blå fluffboll, jagandes skatter och dödandes andra fluffbollar.

Skjuter man en fluffboll ett par gånger blir den en liten fluffboll man kan plocka upp och därmed se lämna skärmen för gott. Plockar man inte upp den lilla fluffbollen byter den färg och blir mer aggressiv och tålig. Från att vara rätt hjärndöda blir de allt mer smarta, hoppande och efterhängsna.

Det är liksom en grej, att om man misslyckas med att plocka upp de små fluffbollarna blir nivån allt svårare att klara.

Utöver fluffbollar finns där allsköns andra typer av fiender och hinder. De flesta ej möjliga att döda eller förstöra, så man får mest försöka hålla sig undan.

50 skärmar, allt som allt, och det börjar snorsvårt och håller sig rätt genomgående i den trakten förutom ett par nivåer där svårighetsgraden sänks rätt rejält.

Efter var femte skärm byter man miljö.

Det är väldigt fyrkantigt, allt, och färgglatt. Behagligt att vila ögonen på, och helt klart har det lyckats med att fånga den där 80-talsvibben de eftersträvat.

Den trollkarlslärjunge man är, förvandlad till en fluffboll av en irriterad mentor, är inte svårkontrollerad men har en del egenheter för sig. Som att stanna upp en liten stund efter att han landat efter ett hopp.

Det gör det lite svårt att få till ett skönt flow, och tvingar fram ett lite lägre tempo än man kunnat önska... men samtidigt är det nog precis det som är poängen. Nivåerna är uppbyggda på ett vis som gör att man tvingas stanna upp och betrakta vad de innehåller, vilken ordning man skall göra vad för att inte råka hamna i en sits där man inte kan klara nivån utan att dö och börja om från dess startpunkt.

Och dö gör man ofta.

Efter ett par timmar har jag fortfarande inte nått Fuzzballs tionde nivå. Nötande, lärande och en ängels tålamod är vad spelet krävt av mig för att ta mig inte långt alls... och bara tanken på att det består av hela 50 nivåer känns helt...

...idiotiskt?

 

Bara för sakens skull aktiverade jag ett fusk som gav mig evigt med liv, och efter närmare timmen hade jag med rätt stora problem tagit mig hela vägen till nivå 30.

Ungefär där och då kände jag att det enda egentliga problem Fuzzball har är att det saknar möjligheten att inte tvingas börja om från början varje gång man får Game Over.

Bubble Bobble må ha 100 nivåer, men där är tempot så mycket högre, svårighetsgraden börjar lågt och slutar högt och så kan man ta sig an resan tillsammans med en vän.

I Fuzzball är redan spelets första nivå ett problem av rang, och tiden som krävs för att ta sig tillbaka till en sen nivå man har problem med, för att få en chans att göra ett nytt försök, är orimlig.

Fuzzball hade gjort sig bäst i mindre doser.

En kod efter varje miljöbyte, efter var femte nivå, för att kunna återvända därhän vid ett senare tillfälle hade inte alls varit för generöst.

Det hade fortfarande varit en rejäl utmaning att ta sig i mål och det hade främst av gjort det kul att plocka upp spelet igen och igen och känna att man faktiskt tar sig någonstans av värde.

Menar.

I en arkadhall hade det möjligen varit logiskt att lansera Fuzzball i befintligt skick, då hade syftet varit att mjölka folk på pengar.

Hemma i soffan... där är förutsättningarna inte desamma.

Rätt sjukt ändå, hur ett spel som med en så extremt liten justering (som i detta fall att erbjuda kod med jämna mellanrum) skulle kunna gå från riktigt jäkla frustrerande till en behaglig men utmanande upplevelse.

Gå till betyget fyra av fem möjliga.

Istället för som nu, två av fem möjliga.

Men, för all del. Har du inget emot en helt sinnessjuk utmaning som är tidskrävande som fan och som kräver en ängels tålamod och omspelningar i mängder så... absolut (jag befinner mig själv där mentalt vissa dagar).

Kör hårt!