Leger vs. The Great Giana Sisters Special Edition (Amiga)

Det absolut första jag gjorde när jag kopplat in min alldeles första Commodore 64, köpt bättre begagnad, var att försöka ladda in The Great Giana Sisters från ett kassettband med piratkopierade spel som följde med på köpet.

Första varianten på fortsättning av ovanstående stycke skulle kunna vara att jag möttes av ett ERROR varpå mitt under tioåriga jag exploderade i ett utbrott utan dess like som mina föräldrar hade svårt att få stopp på. Vid ett andra försök gick det dock alldeles utmärkt att starta... och med det cementerades mitt förhållande med Commodore 64 för all framtid.

Andra varianten skulle kunna vara att Commodore 64 hade levt längre än vad flertalet spelkonsolers totala livslängder kommit att bli när The Great Giana Sisters släpptes 1987. Trots detta nutida faktum lyckades spelet bli mer eller mindre synonymt med datorn, och då har vi inte ens tagit hänsyn till hur Nintendo var snabba med att få bort spelet från marknaden då det gissningsvis lite ofördelaktigt för berört företag låtit sig inspireras lite väl mycket av Super Mario Bros.

The brothers are history, liksom.

Nu var The Great Giana Sisters dock aldrig riktigt lika väldesignat som Super Mario Bros, men för att vara ett västerländskt plattformsspel från berörd era gjorde det väl i mångt och mycket det mesta rätt.

Varje enskild nivå kändes unik, känslan av progression nivå efter nivå var påtaglig och labyrintiska nivåer med tillhörande krav på att hitta x antal föremål för att kunna gå i mål fanns liksom inte på kartan.

Nej, istället handlade det om att ta sig från vänster till höger, nivå efter nivå, och tackla allt svårare hinder längs vägen.

Om att var fjärde nivå nådd finna sig inne i ett ett "slott" där utgången blockerades av en aggressiv myra eller drakliknande filur.

Om att plocka på sig uppgraderingar så att man gick från att vara en rätt alldaglig tjej till fullskalig punkare med stenhård skalle att kunna använda sig av för att krossa tegelblockskonstruktioner, att få tillgång till kulor att skjuta iväg (i ett senare skede målsökande) mot fiender, att hitta bomber och tidsfrysande timglas samt då och då råka bonka skallen rakt in i ett osynligt block som triggade en warp som kastade en ett par nivåer framåt.

Giana Sisters lyckades alldeles utmärkt med att skapa minnesvärda sektioner av nivåer, eller rentav hela nivåer man lade på minnet. Som nivån med brinnande oljefat överallt, det svåra hoppet på nivå 11, den första nattsvarta nivån, studsbollen på nivå 3... och så vidare.

Ungefär här började även Chris Hülsbeck snickra ihop låtar som var något utöver det vanliga. Soundtracket till just Giana Sisters är inget annat än en klassiker, oavsett man talar om titelskärmsmusiken, in game-diton eller den som spelas på high score-listan.

Men nu snackar vi Commodore 64-versionen.

Amiga-versionen har i mitt fall inte alls gjort samma typ av avtryck. Mycket för att jag knappt spelade den innan den redan hunnit bli "gammal", men även för att den inte imponerar lika mycket på Amiga som på Commodore 64 med hänsyn till hårdvaran.

Dock är det absolut inte en misslyckad port. Tvärtom. Thomas Lopatic har förvaltat Hülsbecks originalmusik väl och Manfred Trenz som stått för grafiken i båda fall har fått den att kännas aningen uppdaterat till Amigan utan att originalkänslan gått förlorad.

Det enda som stör mig en aning är att de på Commodore 64 animerade blå diamanter man kan plocka på sig här gått röda och statiska i dess utseende.

Men det kunde vara värre, liksom.

Just denna Special Edition är dock en helt annan historia.

Nästan.

Pixelglass har nämligen tagit originalet till Amiga, fått tillstånd att använda sig av bilder från Nintendo DS-versionens intro, uppdaterat i princip all grafik i spelet och fått allt att kännas mycket mer... nu.

Dessutom stödjer det att spelas med en flerknapparshandkontroll, exempelvis en CD32-dito, och med det hoppa genom att trycka på en knapp istället för att trycka uppåt.

Det är fortfarande samma gamla The Great Giana Sisters till Amiga från 1988, fast med en klart mer samtida presentation och det gör faktiskt rätt stor skillnad för intrycket man får när man spelar det.

Som sagt, The Great Giana Sisters har aldrig riktigt nått upp till samma höga höjder som Super Mario Bros men det spelar egentligen inte så stor roll. Det är, oavsett, ett mycket charmigt litet spel som borde ha fått samexistera på marknaden med spelet det inspirerats av.

Inte för att det egentligen verkar ha gjort nämnvärt mycket för tillgängligheten. De flesta tycktes ha tillgång till spelet ändå, åtminstone på Commodore 64, antingen via ett av de idag dyra och eftertraktade originalen eller som i mitt fall i form av en digital piratkopia på en kassett eller diskett.

Apropå det.

Hade en dröm, och det var att Commodore 64-originalet släpptes till Wii via Nintendos Virtual Console-tjänst. Det hade liksom varit höjden av kulturgärning och hjärnknullande agerande.

Men man kan ju inte få allt här i världen.