Leger vs. Arkanoid (Amiga)

I en alternativ verklighet hade Arkanoid till Amiga satt standarder få hade vågat frångå.

Ungefär ett år efter att Taito med Arkanoid och dess roterbara kontrolldon hade evolverat Breakout-konceptet till att inkludera fiender, en boss, mängder med uppgraderingar att nyttja för att underlätta ens framfart genom skärm efter skärm med brickor att bollstudsa bort så anlände det till Amiga.

Arkanoid var en framgång som arkadspel, och det portades (och portas ännu) till allsköns olika plattformar för spel. Det kom att få mängder med uppföljare, kloner, och i mångt och mycket stå där i centrum för genren oavsett vilka vägar den kom att ta.

Därför är det lite extra roligt att kunna konstatera att Amiga-versionen gör exakt allt rätt.

Denna PAL-version körs i fullskärm. Bilduppdateringen kunde möjligen inte bli mjukare än vad den är. Samtliga 33 skärmar från arkadoriginalet är intakta och Discovery, som portade spelet, passade även på att slänga in ytterligare en uppsättning om 33 skärmar med helt nya blockformationer att kulstudsa bort.

De såg även till att låta spelaren välja att börja på valfri skärm av de tjugo första, något som är tacksamt för de som är mer intresserade av att se vad senare skärmar erbjuder mer så än jaga poäng.

Amiga-versionen kontrolleras med mus vilket fungerar utmärkt då det ger en klart mer analog känsla när man förflyttar Vaus, rymdskeppet som agerar paddle för bollen man studsar runt på skärmen.

(Manualscan ursprungligen från Hall of Light.)

I vanlig ordning är uppgraderingar ibland attraktiva och ibland ej önskvärda, och där en bredare paddle lämpar sig på en nivå kan möjligheten att fånga upp bollen och skjuta iväg den där så önskas lämpa sig bättre på en annan.

Att få fatt på en laser så att man med sitt skepp kan skjuta bort brickor är såklart inte gynnsamt på en skärm där brickor som går att skjuta bort ligger placerade bakom brickor som inte går att skjuta bort.

Desto mer tid man tar på sig desto snabbare förflyttar sig bollen, något man kan påverka genom att plocka upp eventuella fartsäkande kapslar som dyker upp.

Av samtliga tidiga portar av Arkanoid jag har spelat får Amiga-versionen sägas vara den som imponerat mest. Inte för att övriga versioner nödvändigtvis underpresterat, utan för att dylika lyckade arkadportar till Amigan rent allmänt är en rätt ovanlig sak att snubbla över.

Det betyder dock inte att Arkanoid inte rent allmänt, oavsett version, dras med en del problem, och mycket av det handlar om hopplösheten i att komma åt vissa svåråtkomliga block på vissa skärmar.

Att Taito tyckte det var en god idé att redan på spelets tredje skärm slänga fram en nivådesign både svårnavigerad och tidskrävande är såklart ypperligt diskuterbart, och ett bra exempel på att Arkanoid är ett rätt obalanserat spel svårighetsgradsmässigt.

Å andra sidan, har man bara tid, tålamod och inte stör sig på de underliga tempoväxlingarna och skiftande svårighetsgraderna mellan de olika skärmarna finns där egentligen ingenting övrigt att klaga på.

Arkarnoid är vad det är, och en klassiker, genremilstolpe samt ett riktigt bra spel är vad det är... och denna Amiga-version kunde möjlighen inte vara bättre.

Som sagt, om nu bara Discovery lyckats få andra utvecklare att apa efter kvalitetsmässigt med sina arkadportar hade situationen på portfronten på Amigan varit en helt annan än vad den blev.

Ack.