För enkelhetens skull kan vi säga att det var med Gradius till NES (och R-Type till Master System) min resa inom shmup-genren började på allvar.
Samtidigt vill jag inte förringa det faktum att min absolut första kontakt med tv-spel var när jag fick spela en runda Asteroids på en Atari 2600 likväl som min första kontakt med Amiga 500 var när min bror lät mig testa ett shmup som jag fortfarande är osäker på vilket det var (troligen Galaxy Fight, Iridon eller Plutos).
1988 var Gradius och R-Type två spel som med olika infallvinklar visade mig vad shmup kunde vara och jag kan med all säkerhet säga att det är de två shmup jag spelat mest under hela mitt liv.
Får bita mig lite i tungan fär att inte sväva iväg till områden som inte har speciellt mycket med denna text att göra, så jag väljer att låta en utgångspunkt vara att jag kan mitt europeiska Gradius till NES utan och innan.
Så mycket mer så än arkadoriginalet NES-versionen baserar sig på.
Så till den grad att till och med den amerikanska versionen till NES känns som ett helt annat spel.
Lite svårt är det därför att sätta det hembrända Tinyus till Amiga i en kontext där det känns som att jag gör en rättvis bedömning gällande hur pass väl det representerar arkadoriginalet det baserar sig på.
Jag har knappt spelat arkadoriginalet.
Tinyus fyller i vilket fall en viktig lucka i Amigans shmup-bibliotek, och det är faktiskt rätt underligt att det aldrig dök upp en officiell port med hänsyn till hur extremt många plattformar för spel som Gradius trots allt dök upp på.
Arkadportar överlag till Amigan drogs ofta med problemet att de ingenstans kändes som arkadoriginalen. Grafiken kunde vara helt åt helvete fel, soundtracken nedskalade till en enda låt som loopades i all oändlighet från det att man startade berört spel, detaljer och allmänt finlir som gått totalt förlorat längs vägen.
Obehagliga tolkningar av japanska klassiker, var frekvent förekommande.
Helt utan själ och hjärta.
Det gör Tinyus speciellt, och framförallt lätt att älska bortom alla rimliga gränser då det i mångt och mycket vid ett första intryck verkligen tycks vara en rätt arkadperfekt portning av en av genrens främsta klassiker.
I allt från musiken, de lodrätt evighetsloopande sektionerna av nivå 2 och 3, fiendernas placeringar och beteenden, uppgraderingssystemet samt det faktum att det inte är nedskalat i omfattning som det är till NES (två medhjälpande "options" istället för fyra).
Och så är det nästan helt fritt från slowdowns (på en Amiga 1200) där versionerna till NES och PC-Engine börjar gå så långsamt att man är rädd att konsolernas processorer skall ta eld för att de får jobba så hårt.
Det känns så rätt och riktigt.
En liten testrunda som gick åt helvete var allt som krävdes innan jag kunde ta mig genom hela spelet utan att behöva använda mig av ett endaste continue.
Men med det blev det också uppenbart att någonting kanske ändå inte stod riktigt rätt till, för Gradius är trots allt inte ett lätt spel även om jag nu kan den europeiska NES-versionen utan och innan och normalt sett klarar den utan att dö ett liv.
Arkadversionen av Gradius har nämligen en svårighetsgrad som anpassar sig efter spelarens skicklighet. Desto längre man håller sig levande, desto fler nivåer man klarar och desto mer uppgraderad man är... desto aggressivare blir motståndet.
Jag kan ha fel, men något sådant kan jag inte notera i Amiga-versionen.
Sedan märker jag att en sekvens på spelets sista nivå saknar ett par tentakler som skall hindra mig från att flyga in i den snäva passage som försöker stängas framför mig... samt att passagen aldrig stängs.
Därefter rullar det bara på, speciellt efter att jag börjat detaljstudera filmer på YouTube där folk spelar sig genom arkadversionen, med små, små detaljer som gör att det är orimligt att diskutera Tinyus som arkadperfekt.
Petitesser, visserligen, i en kontext där Tinys ändå med löjlig lätthet seglar upp till toppskiktet av shmups till Amigan.
Mycket för att det i likhet med R-Type-duon hela tiden lyckas innovera sig själv och den upplevelse det erbjuder.
Tomma rymden som ersätts med ett bergigt landskap som avrundas med två aktiva vulkaner. En vitstenig miljö med ivägenplacerade rosa pluppar att skjuta bort. Mängder och åter mängder med ringprojektilskjutande påsköstatyer, tentakelförsedda pulserande asteroidliknande objekt, en resa genom någon form av väsen vars immunförsvar gladeligen attackerar inkräktare.
Allt till hjärnklistriga elektroniska tongångar idag så erkänt klassiska att de orimligen kan skrivas ur en kanon av spelmusik av historisk relevans för vår samtid.
Tinys är inte perfekt som spel, men så är ej heller Gradius i dess originalversion. Det är inte en perfekt port, det är en beta med versionsnummer 0.2 (som, om jag förtstått det rätt, ej skall utvecklas mer) varpå ovanstående petitesser till brister eller skillnader från arkadversionen blir lätta att ha överseende med.
Fast det spelar ingen roll.
Hade det släppts i detta skick, kommersiellt, när Amigan hade dess storhetstid hade det hyllats. Jag hade spelat sönder det, precis som jag spelat sönder NES-versionen.
Det förtjänar att hyllas även idag, i rollen av ett av Amigans bästa shmup.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar