Leger vs. R-Type 2 (Amiga)

Jag var länge inte ens medveten om att R-Type 2 existerade till Amiga och det är den enkla anledningen till att det kom att dröja så ofantligt länge innan jag bekantade mig med spelet.

Rätt ironiskt, är det, då R-Type tillsammans med Gradius var de två absolut viktigaste shmupsen för mig och med största sannolikhet upplevelser som kom att få mig att fascineras så pass mycket för genren som jag kommit att göra över åren.

Är inte ett jättestort fan av Super R-Type till SNES, mycket för att det tagit sig lite väl stora friheter i dess remixande attityd gentemot originalet det baserar sig på.

Det är liksom R-Type 2 Remixed, med en del som saknas på vissa håll och på andra håll helt nytt material. Och med slowdowns utan dess like likväl som total avsaknad av checkpoints på nivåerna.

R-Type 2 till Amiga är absolut inte en arkadperfekt konvertering, det saknar exempelvis de nya vapnen som introducerades i arkadversionen, och förlitar sig således på samma arsenal som dess föregångare sånär som på möjligheten att ladda upp sitt vapen i två steg och med det kunna avfyra en hel uppsjö av sinuskurveföljande energiprojektiler.

I övrigt är det dock i sammanhanget väldigt troget dess originalversion, något som i Amiga-kontext är en sällsynt sak att kunna säga vad gäller arkadportar.

Föregångaren portades av Factor 5 efter att de först krigat en aning med Irem efter att ha varit lite väl R-Type-inspirerade när de utvecklade Katakis, senare omarbetat en aning som Denaris. Dock valde Factor 5 att prioritera saker och ting väldigt annorlunda jämfört med Arc Developments som portat detta R-Type 2.

Factor 5 verkar inte alls ha tvekat att skala tillbaka på allsköns olika detaljer vilket i sämsta fall får R-Type till Amiga att kännas lite plastigt och ihåligt... som en kopia av något där själen gått förlorad även om den vid en första anblick verkar vara väldigt intakt.

Inte för att snacka ned Factor 5-tolkningen av R-Type, det är ett av Amigans bättre shmup, men R-Type 2 får ändå sägas dra det längre strået.

Parallaxscrollande bakgrunder, möjligheten att åsamka synliga skador på de stora rymdskeppen på spelets tredje nivå, stora rörliga sektioner av omgivningen på den femte nivån som avslutas med den gigantiska maskinen som tar hela nivån i besittning och med det inleder en hetsig jakt genom en labyrintisk miljö.

Det är väldigt ovanligt att spel till Amiga känns såhär japanska, arkadiga och konsoliga. Det går liksom inte hitta minsta lilla spår av generiska euroshmup med evighetslånga nivåer av ingenting och ogenomtänkt utplacerade vågor på vågor med fiender.

R-Type 2 må reprisera många inslag från dess föregångare, men lyckas trots detta kännas fräscht under hela resans gång då varje nivå känns unik och ständigt bjuder på något nytt spännande inslag både vad gäller fiender och miljö.

Utmaningen är hög, väldigt hög, men inte orimligt hög och sänker den gör man genom att lära sig nivåerna och hur man på bästa vis tacklar varje enskilt moment i klassisk trial and error-anda.

Så vad som börjar som ett rent helvete av mängder med dödsfall övergår så småningom till hela nivåer man tar sig genom utan att dö ett enda liv.

Det känns belönande att spela.

Bli bättre och ta sig längre och längre.

Därmed inte sagt att R-Type 2 dras med en del problem.

Bortsett från avsaknaden av arkadversionens större vapenarsenal för sig R-Type 2 även med det faktum att det inte alls flyter på lika bra som dess föregångare. Slowdowns är emellanåt väldigt påtagliga, dock aldrig lika omfattande som de att finna i Super R-Type till SNES och i bästa fall kan man till och med se dem som tacksamma då de gör det lättare att navigera mellan projektiler när de blir många till antalet på skärmen.

Tredje nivån har en passage som är omotiverat svårnavigerad och utan problem lär ställa till det för en majoritet av de som tar sig an spelet och även femte nivån bjuder upp till en sekvens som är nästan lika svårtacklad om man inte är mer eller mindre fullt uppgraderad.

Det är inte det att en redig utmaning är något negativt i sig, men just dessa två inslag känns malplacerade i ett annars välbalanserat sammanhang.

Avslutningsvis saknas någon form av indikation på att man åsamkar någon form av skada på vissa bossar.

Andra nivåns boss, exempelvis, har en stor "kula" man skall skjuta på, men även om det är rätt uppenbart att det är den man bör rikta sitt fokus på kan det länge verka som att absolut ingenting händer när man skjuter på den fram till dess att en animation drar igång då den skiftar plats.

Med det sagt, R-Type 2 är trots vissa problem ändå helt tveklöst ett av de bästa shmups Amigan har att erbjuda och ett av ytterst få av Japanskt snitt som inte dukar under som följd av en undermålig portning.

Och det är lite frustrerande att konstatera, faktiskt, då det tydligt visar att genren hade kunnat gå ett bättre öde till mötes på Amigan... om så inte med än fler lyckade konverteringar av Japanska shmups men med lite påtagligare inspirerade alster av utvecklare överlag.

Kanske borde ta och sätta tänderna i den nyliga porten av Gradius, ett spel som av någon oförklarlig anledning aldrig hittade till Amigan under dess storhetstid.

Bättre sent än aldrig, månne?

Tog mig ju bara dryga tjugo år att upptäcka detta spels storhet, liksom.