Leger vs. Brian the Lion (Amiga)

Reflections satsade stenhårt på att pressa hårdvara redan 1989 när de kodade ihop teknikdemot Shadow of the Beast, som dessvärre var rätt mycket av ett skitspel av rang.

Fem år senare har inte jättemycket förändrats, förutom att de verkat ha kommit till insikt om att spelbarhet är rätt relevant, trots allt, något som Shadow of the Beast 3 visade redan två år tidigare.

Det vill säga, med Brian the Lion satsade de återigen stenhårt på att pressa hårdvara och det lyckades de fullständigt galant med.

Vemhelst som tappade hakan när Super Castlevania 4 till SNES gick roterande tunnlar till bakgrunder kan här konstatera att en Amiga 500 kunde leverera detsamma.

Så även skala och rotera hela plattformar, stora sådana av snygg, blå, kristall. Sådär som man hoppade runt på gungande takkronor i nämnda SNES-spel, fast där utan en roterande tunnelbakgrund aktiv i samma veva... nej, där var bakgrunden helsvart.

Faktum är att Brian the Lion verkligen vill vara ett konsolspel.

Delar Donkey Kong Country, med hänsyn till hinderbaneupplägget och vissa av miljöerna. Delar Super Mario World, med hänsyn till kartan man strosar runt på, hur nivåer med alternativa mål har en färg och de som alltid slutar på ett och samma vis har en annan färg.

Inte ett spår av något samlartrams eller labyrintiska nivåer där nivådesignen och kraven på plattformande som ställs är sekundärt tiden man tvingas spendera spelandes berörda nivåer.

Det enda man samlar på är hälsa, extraliv och blåa kristaller som används som pengar i de butiker man snubblar över här och där.

I butikerna kan man köpa extraliv, hälsa, continues (fast spelet erbjuder även ett kodsystem) om man känner att utmaningen blir för hög... och så kan man köpa tre olika typer av temporära uppgraderingar som man efter att ha aktiverat dem har aktiva till dess att man dör eller klarar nivån man befinner sig på.

Möjligheten att hoppa högre än vanligt, förflytta sig snabbare samt ge ifrån sig ett tvättäkta lejonvrål som ger lite olika effekter på olika fiender.

Ibland är någon uppgradering nödvändig för att nå en hemlig utgång på en nivå. Lite sådär som i Super Mario World, som Brian the Lion i vissa avseenden kanske önskar vara.

Till och med soundtracket, det stundtals helt fantastiska soundtracket, flirtar lite smått med Super Mario Worlds "ett och samma tema i olika varianter", fast här är det snarare så att en viss ljudbild är återkommande genom hela spelet vilket hjälper till att ge det en egen identitet.

Det är rätt synd, därför, att förutsättningarna till ett riktigt bra konsoldoftande plattformsspel till Amigan här inte infrias i en välbalanserad produkt värd klassikerstatus.

Rätt direkt märks det att något inte riktigt står rätt till.

Ett första intryck är nämligen att Brian the Lion är orimligt  svårt, och anledningarna tycks vara genuint usel speldesign.

Visst kan Brian hoppa på fienders huvuden för att åsamka skada och död, men kontrollen är rätt rapp och sladdrig vilket gör det svårt då kollisionsdetektionen är allt annat än snäll och gärna ger fördel till berörda fiender.

Brians primära attack, ett tassvift, har en mikroskopisk räckvidd vilket leder till att man i princip måste kramas med de fiender man vill lappa till.

Nivåerna är sprängfyllda av kniviga plattformssektioner, skadliga taggar, fiender som förflyttar sig snabbt och gärna kommer in i bild utan nämnvärd förvarning (att allt känns extremt inzoomat gör inte känslan av översikt bättre) samt mängder och åter mängder med vad som inledningsvis tycks vara hopp i blindo i hopp om att landa någonstans landningsbart.

Så jag brukar fastna där i trakten av de första nivåerna, spelandes dem om och om igen för att inte ta skada (tappar man hälsa på en nivå återställs den inte när man påbörjar nästa nivå), förlora värdafulla liv och göra fortsättningen allmänt överlävligt frustrerande.

För det är vad Brian the Lion känns som att det är.

Överjävligt frustrerande, onödigt svårt och allmänt otillgängligt. Som om det helt glömt bort att det faktiskt skulle kunna vara underhållande, också.

Men så blir jag förbannad, skiter i att försöka spela perfekt och bara kastar mig in i vadhelst som kommer i min väg, struntar fullständigt i om jag förlorar en massa liv, lär mig nivåerna och noterar små detaljer som jag i all min frustration tidigare missat.

Och med det är det som att ett helt nytt spel uppenbarar sig.

Hoppen i blindo är inte så frekventa som de först verkar, och spelet är rätt generöst med att markera med tydliga skyltar vilka platser man bör undvika och vilka man bör utforska.

Nivåerna är oftast precis lagom stora och långa för att de skall kännas givande att utforska, och det blir snabbt till en grej att hitta alla alternativa mål och hemliga nivåer även om man egentligen inte behöver bry sig i dessa.

Men desto mer man bryr sig, desto mer kristaller hittar man, desto fler liv och mer hälsa kan man plocka på sig, eller köpa, och desto mindre betydelse har det om man åker på lite däng här och där.

Och i takt med att nervositeten minskar, och nivåerna blir mer och mer bekanta, desto högre tempo kan man hålla när man spelar.

Från att nästan vara vaksam inför varenda steg man tar börjar möjligheten att rusa genom nivåerna, hoppa fram och studsa på fienders huvuden, använda sig av diverse luftakrobatiska övningar för att ta sig svårnådda platser samt hinna klara en nivå i tid till att ges tillgång till bonusnivåerna (som om man klarar samtliga ger en så många uppgraderingar man kan bära med sig) infinna sig.

Då blir Brian the Lion plötsligt inte överjävligt frustrerande, onödigt svårt och allmänt otillgängligt.

Det blir istället riktigt skoj att spela.

Men så plötsligt, verkligen som från ingenstans, efter att ha dödat en boss tar spelet slut.

Istället för att själv interaktivt få vara en del i den stora upplösningen förmedlas den via bild och text och känslan av att pluggen dragits ur produktionen i förtid är omöjlig att skaka av sig.

Det kan bara inte vara så att det var såhär Brian the Lion var tänkt att avrundas.

Och med det är det liksom dags att vakna upp ur drömmen igen och inse att Brian the Lion dras med lite för mycket problem för att leta sig upp till de där lite högre höjderna.

Givetvis springer det i cirklar runt urusla Shadow of the Beast, och ger man det en del tid så att man kan ta sig över de där inledande frustrationsmomenten och istället börja njuta av det rätt charmiga och välproducerade plattformsspel det faktiskt är... ja... då är det värt att bekanta sig med.

Med lite mer tid i ugnen, lite finjusteringar här och där och med en mer välkomnande attityd överlag hade Brian the Lion nog kunnat närma sig något av en plattformsnödvändighet till Amigan.

Dock ställer jag mig lite skeptisk till att utvecklarna verkligen hade haft det i sig, då det känns som att de liksom missförstått mycket av detta med speldesign redan från start och det mesta som faktiskt funkar bra är sådant som "lånats" från andra klart mer lyckade spel.

Mja.

Mjo.