Speciellt när han hänger i något svävandes i luften. Då vickar han fram och tillbaka på sina skobeklädda små fötter och ser allmänt tillfreds ut med livet trots att han ej kan flyga och hans vänner och käresta (Phee Phee heter hon) blivit kidnappade av en blå stor säljävel.
The NewZealand Story har hängt med mig sedan Bubble Bobble-eran, och speciellt underligt är det inte då det hör till den där skaran av Taito-spel som portades till typ allt man kunde spela på.
Och det känns väldigt Bubble Bobble, Rainbow Islands och andra samtida Taito-alster, mycket för dess sätt att hantera plattformandet (man kan hoppa upp genom plattformar), den enformiga, hjärnklistriga musiken (som hur hjärndödande den än är lyckas förvandlas till något behagligt och lätt att sakna när den inte längre flödar ur högtalarna) och det allmänt egna uttrycket.
Kors och tvärs tar man sig genom de labyrintiska semi-linjära nivåerna, utsmyckade med pilar och skyltar för att man inte skall irra bort sig, övertagandes fienders flygdon för att ta sig till platser man ej annars kunnat nå.
Men inte fan är fienderna djur man känner igen.
Vampyrkattliknande fanskap svävandes i mecha-fordon skjutandes lasterstrålar, liksom.
Yeah.
Överallt är de, fienderna, och överallt finns dödliga taggar, vattenfyllda områden att kvävas i och varje värld avslutas med en boss varav den som står först i kö att mörda Tiki är en flygande val som inte dröjer länge med att äta upp vår lilla vinglösa fågel varpå man får spränga valen från insidan.
Fräscht.
Utan förvarning kan en projektil komma in i bild och träffa Tiki, en fiende spawna precis där man befinner sig och taggar dyka upp under fötterna när man faller utan att man har en ärlig chans att undvika dem... och så har man ibland på sekunden tid till att förflytta sig mellan a och b under vatten... så att man tvingas lära sig nivåerna innan och utan för att på allvar ta sig någonstans är en underdrift.
Det är trots allt i arkadhallen det har dess ursprung.
Tur då att det som följd av arkadrötterna inte är speciellt långt med dess tjugo nivåer (hemliga ej inräknade), och då tempot är högt och nivåerna sällan speciellt långrandiga (tar man för lång tid på sig dyker det upp en fiende som är i princip hopplös att undvika) känns det okej att spela om det från början om och om och om igen.
Och den utforskande spelaren kan snabbt upptäcka att det finns osynliga warp-portaler att skjuta fram, portaler som kastar en till en senare nivå så att ens framfart snabbas upp avsevärt.
Men.
Det är ändå hela tiden något som känns liiite... mja.. nja.
Bilduppdateringen har fått ta stryk, säg att det körs i 20 eller 30 bilder i sekunden istället för 60, men det är inte direkt ett problem så mycket som det ger ett första inte så bra intryck.
Möjligen att den redan lite känsliga kontrollen blir än svårare att ha att göra med, speciellt framåt spelets senare nivåer där utmanande hopp mellan mikroskopiskt små isiga, och halkiga, plattformar står på agendan, men... det är hanterbart.
Visuellt är det lite torrt.
Det är inte det att det är fult, men det har tappat en del av arkadoriginalets spralliga färger och jag kan för mitt liv inte förstå varför.
Med den störande bomb-uppgraderingen intakt (man vill inte kasta bomber med kort räckvidd, det finns extremt få tillfällen den är att föredra framför de helskärmsfärdande pilar man annars för sig med) och så även joysticken man kan hitta för att få bättre kontroll över de svävande fordon man använder sig av.
Master System-versionen känns lite fräschare.
Osäker på varför, bäst jag plockar fram den och påminner mig själv om varför.
Men... ja.
Bra, är det.
Plockar trots allt fram det med jämna mellanrum och kör ett par rundor, och har inte alls tråkigt när jag gör det.
Precis sådär som man har så lätt för att göra med de flesta Taito-lir från denna era.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar