Leger vs. Chuck Rock 2: Son of Chuck (Amiga)

Chuck Rock 2: Son of Chuck borde egentligen inte vara så bra som det är.

Core var ojämna, och Chuck Rock hade egentligen endast tre saker som gjorde att det stack ut från mängden: En grottmänniska vars mage var så stor att han kunde använda den som vapen, ett elektroniskt och rockigt ledmotiv som i sammanhanget kan ses på som något av en hit samt en riktigt snygg presentation.

Bortom det var det ett rätt generiskt litet plattformsspel som även om det hamnade på rätt sida av Cores pendlande kvalitét knappast bör ha levt vidare som någon form av obestridlig klassiker.

Chuck Rock 2: Son of Chuck, däremot.

Det har allt.

Som en direkt uppföljare tar det vid där Chuck Rock slutade fast med huvudkaraktären utbytt till vad spelets titel antyder, sonen till Chuck och hans hustru Ophelia.

Från absolut första stund, redan under introts gång, börjar det kännas som att något stort är på gång och ett par nivåer in känns det som att absolut ingenting kan gå fel.

Och det gör det inte.

Det är barnsligt, vuxet och underhållande på en och samma gång. Brutalt på sina håll, våldsamt och makabert om man ser bortom dess glättiga yttre, fast alltid med glimten i ögat och levererat på ett vis som för tankarna till barnprogram med vuxeninslag som går över huvudet på de unga.

Chuck Jr. är fullständigt bedårande. Alldeles förträffligt lillgammal, självsäker och effektiv i sitt bankande med klubban han håller i sin hand.

Dinosaurier, fåglar och tigrar att rida på, muskelknuttar som kastar Junior till högre höjder och apor med funktionsvariationer som inte fattar något annat än banan.

Sprängfyllt av set pieces som får varenda nivå att kännas unik, varenda fiende och vän uttrycksfullt animerade och med ett soundtrack som följer Junior längs hans resa och anpassar sig därefter.

Acid jazz, talas det om, men som obekant med genren har jag svårt att uttala mig nämnvärt om det verkligen stämmer. Det låter däremot funkigt, lekfullt och i total harmoni med spelets visuella uttryck.

Ingenstans skymtar den västerländska traditionen av labyrintiska nivåer, irriterande krav på att plocka på sig x antal föremål för att ta sig vidare och känslan av att nivådesignen alltid är sekundär tiden man tvingas spendera på densamma.

Chuck Rock 2 har ett otroligt flyt från början till slut, små detaljer som gör varenda scen fascinerande att ta del av, en miljö- och nivådesign som aldrig upprepar sig själv och nya vänner och fiender introduceras på löpande band.

Titt som tätt skymtar man platser som ser intressanta ut, som man inte tycks kunna nå (men som man naturligtvis med lite fipplande kan nå, om så inte under pågående runda så under nästa) vilket gör omspelningsvärdet liiite högre än det redan är bara för att det är så underhållande att spela.

Isolerat från övriga plattformar för spelande är Chuck Rock 2: Son of Chuck ett av Amigans absolut bästa plattformsspel. Det är tveklöst kronan på Cores Amiga-verk och presenterat så självklart att man nästan blir förbannad över hur så många andra utvecklare inte fattade att det här var en väg man kunde gå.

Blickar man däremot mot Mega Drive hittar man en version av spelet som utöver att leverera aningen mer grafiska detaljer (begränsat synfält i grottan) till ett spel som redan är sanslöst snyggt, även har en och annan liten sekvens (ett brinnande, gungande, träd att klättra upp i)som Amiga-versionen saknar.

Men står det mellan de två versionerna så skall man spela de båda.

Fan.

Passa på att spela versionerna till Master System, Game Gear, Mega CD samt CD32 också om ni har möjlighet. Om så bara för att få höra alla olika soundtrack, få se hur man löst ditt och datt rent grafiskt trots olika antal bitar att jobba med, ett animerat intro och så vidare.