Leger vs. Zool 2 (Amiga)

Skall sanningen fram har jag nog aldrig gett Zool 2 en ärlig chans.

Insåg det nu när jag beslöt mig för att göra just det i tron om att jag visste ganska precis vad som var att vänta, men det visade sig att jag hade fel.

Och det är en bra sak.

Zool må ha varit ett misslyckat försök att erbjuda Amiga-spelare någonting lika snabbt och RAD som Sonic, men för den seriöse spelaren dröjde det inte längre än till spelets andra värld innan insikt om att allt där brakade samman infann sig.

Rörigt, otydligt, idiotiska och långsökta pussel, snorsvårt och nästan med en ständigt närvarande känsla av att det var en framstressad prototyp man spelade som aldrig genomgått någon form av QA på speltestarfronten.

För att vara ett Amiga-spel kändes det dessutom fullständigt bedrövligt att man inte kunde spela med musik och ljudeffekter samtidigt, och att man tvingades välja en en låt av ett fåtal tillgängliga att lyssna till genom hela spelet.

Zool 2 är en väldigt direkt uppföljare till Zool, men redan innan man hunnit börja spela ges man möjlighet att välja huruvida man vill spela som myrherren Zool eller myrdamen Zooz.

Zooz har en piska hon snärtar satan när det blir tal om närstrid, utöver de projektiler båda myror för sig med, och hennes snurrattack kan ha sönder golv där Zools kan ha sönder tak. Beroende på vilken karaktär man väljer ges man således tillgång till olika rutter genom nivåerna.

Sedan kan man oavsett vem man spelar som springa in i väggar och göra bakåtvolter från dessa för att nå annars onåbara höjder.

Det märks att viljan att gå Sonic fortfarande fanns hos utvecklarna. Sekvenser i andra världen där Zool eller Zooz förvandlas till tubframforslade klot är skamlöst plagierade från Sonic 2, och även känslan i bossfighterna för tankarna till dito i Dr. Robotnik/Eggman-sammanhang.

Man har även blandat in lite Breakout i mixen där en tvåhövdad hund, Zoon, får sin chans att få plats i rampljuset för en stund.

Zool 2 har ett otroligt mycket skönare flyt i nivådesignen än vad föregångaren har, dessutom känns det som att man sänkt antalet föremål man måste plocka på sig för att öppna upp nivåernas mål. I Zool kunde det ibland kännas hopplöst att hitta vad man behövde innan tiden tog slut, men så är ej fallet här.

Vidare har Mental Block gjort entré, som en återkommande motståndare och världsavslutande boss i diverse olika former. En vit kub som förvandlar sig till vadhelst hen för tillfället känner för... och med det lyfts nivån på bossfighterna till helt nya till synes genomtänkta höjder av helt okej istället för att te sig som skottspammande hjärndöda objekt som i första Zool.

Visserligen tvingas man fortfarande välja mellan att spela med musik eller ljudeffekter, men istället för att behöva lyssna på en och samma låt hela spelet igenom har här varje värld ett eget tema och med det blir soundtracket genast klart mer intressant.

Men Zool 2 är långt ifrån perfekt, och framåt spelets tredje värld blir det jobbigt uppenbart att man likt så många andra europlattformare inte vågar lita på nivådesignen som utmaning i sig och därför börjar dränka allt i mängder och åter mängder av fiender och projektiler som gör det riktigt drygt att ta sig fram.

Faktum är att de målsökande skotten som man bombarderas av i den fjärde världen (vars ormtema för övrigt är rätt fantastiskt och det speciellt när man tvingas åka runt på en flygande orm och tackla allsköns olika hinder under tiden) är så progressionshindrande att underhållningen övergår till ren frustration.

En frustration som tyvärr lever vidare i femte världens förkärlek till tidsbegränsade plattformar att skjuta fram, plattformar vilka gång om annan leder till situationer där man faller ned och tvingas spela om stora delar av nivån.

Till skillnad från Zool känns det dock som att Zool 2 är mer än värt att spendera en del tid med innan frustrationen får ett övertag, och stör man sig på att tvingas börja om från början igen efter ett Game Over är det inte värre än att man matar in en liten fuskkod på titelskärmen som tar en till önskad värld för ett nytt försök.

Det är bara så synd att se hur man kommer så snubblande nära att bryta sig loss från europlattformarnas förbannelse och med det låta allt det där faktiskt genuint imponerande som dränks under genrens inneboende brister blomma ut på allvar.

Menar.

Att aktivera odödlighet och rusa fram genom de snyggt designade och i många fall varierade nivåerna (man hade dock utan problem kunnat kapa bort 1 av 3 nivåer i varje värld utan att något nämnvärt gått förlorat) utan att behöva bry sig om några fiender eller behovet av att samla en massa skit för att kunna ta sig i mål får allt att framstå i ett helt annat, starkare och behagligare, ljus.

Zool 2 hade med mycket små medel kunnat gå från rätt bra till mycket bra.

Tyvärr ett rätt vanligt fenomen när man pratar om plattformsspel till Amigan.

Ack.