Leger vs. Road Rash (Amiga)

I de flesta avseenden exakt samma spel jag spelade för inte många dagar sedan till Master System.

Road Rash till Amiga är naturligtvis (dock ej självklart, något många andra portar till Amiga vittnar om) grafiktekniskt ett par steg över Master System-versionen; Fler färger, mjukare bilduppdatering, fler motorcyklar kan vara synliga på skärmen samtidigt och mer detaljer överlag i miljöerna.

Spontant tycker jag att det är trevligare att vila ögonen på än originalversionen till Mega Drive. Lite renare grafik, mindre grilligt när det inte är miljarder moln på himlen utan istället få moln och sköna färgövergångar samt aningen mer färgglatt överlag.

Det känns absolut inte som att man slarvat sig fram till en produkt att kunna kränga på marknaden och tjäna pengar på med minsta möjliga ansträngning.

Dock, där åsikterna gissningsvis kan glida isär rejält är på musikfronten.

På Mega Drive är ljudet extremt elektroniskt. Nästan påträngande in your face med feta, distade och spruckna elektronbomber pressa ut genom högtalarna. Gränsandes till oljud ibland, fast fullständigt kontrollerat och medvetet.

På Amiga är ljudet desto renare och klart mer återhållsamt. Tunna trummor kompandes försök till häftiga, riffiga, riff och tuffa men inte speciellt hjärnklistriga melodier. Det låter extremt olikt soundtracket till Mega Drive, och då det inte är speciellt melodiöst kan jag inte ens på rak arm säga om det rör sig om samma låtar i annan ljudbildsmässig tolkning.

Soundtrackets enskilda låtar är överlag inte alls minnesvärda, men dess ljudbild så egen och konsekvent alla låtar igenom att det ändå funkar fint som stämningssättare.

I övrigt är det mesta bekant.

Fem race i olika miljöer, upprepade över fem svårighetsgrader. Desto bättre man placerar sig desto större blir prissumman. Pengar kan man köpa nya motorcyklar för, och när man köper en ny får man tillbaka en slant för den gamla som säljer i samma veva. Placerar man sig nog högt på samtliga fem race i en svårighetsgrad går man vidare till nästa.

Och så kan man slåss, sparkas och banka klubbor i huvudet på sina motståndare, flyga av motorcykeln och tvingas springa tillbaka till den (och när man gör det riskera att bli påkörd) för att kunna hoppa upp på den igen, köra vidare samt bli gripen av polisen om man klantar sig.

Skicklighet är inte så avgörande som vilken motorcykel man har. Om motståndarna visar sig ha fetare motorcyklar är det rätt kört till dess att man skrapat ihop pengar till att köpa en matchande eller bättre.

Tur då att man får pengar även om man får en kass placering, då varje race känns relevant (förutom om man blir gripen av polisen och tvingas böta). Och så har man alltid en kod tillgänglig att använda sig av om man vill fortsätta precis där man slutade.

Problemet med Road Rash är att det är extremt grindigt och obalanserat. Efter att ha kört en drös race finns det liksom inte mer att göra än att fortsätta köra en massa race på anonyma banor helt fria från sekvenser att lägga på minnet.

Det blir snabbt enformigt, gör sig mycket bättre i små doser än långa spelsessioner, och lyckas inte att upprätthålla mitt intresse mer än halvvägs genom dess kampanj.

Men så länge intresset att spela finns där är det skoj. De olika motorcyklarna känns väldigt olika att hantera och det ligger en påtaglig tyngd i kontrollen som får den inte helt supermjuka bilduppdateringen att inte alls vara ett problem.

Som port betraktad är denna Amiga-version klart presterandes över genomsnittet och absolut inte ett nedköp sett till originalversionen till Mega Drive. Det är rentav en så bra port att det känns underligt att de två direkta uppföljarna inte fick sig Amiga-versioner även de.