Som en variant på det som kom att definiera Wolfenstein 3D var Gloom lika delar ett olyckligt namn på en klon av något helt annat än vad folk kopplade namnet till (och även hoppades en vacker dag skulle komma och rädda Amigan från det limbo den hamnat i) och en av Amigans bästa förstapersonsskjutare (tillika en konsolifierad och steroidinjicerad variant av något som just Wolfenstein 3D lade grunden till).
Gloom är inte, och har aldrig varit, en Doom-klon.
Gloom 3 däremot, det är den där uppföljaren som utöver att se ut som en hemma i pojkrummet helt utan budget ihopsnickrad mod av Gloom även får en att undra vart fan Gloom 2 tog vägen.
Förklarlingen är inte speciellt komplicerad, dock: Gloom 3 ser ut som det gör för att det är ungefär precis vad det ser ut att vara.
Exakt hur det blev så att Guildhall gick med på att släppa en inofficiell uppföljare utvecklad av Alpha Software (som blev den där mer kommersiellt inriktade fortsättningen på Gareth Murfins public domain-fokuserade GazSting Enterprises) har jag inte en aning om.
Det blev som det blev.
Menar... redan från första stund känns det som att något inte riktigt står rätt till.
Dels för att den estetiska inramningen är på precis alla platser samtidigt, men ändå inte direkt någonstans av vikt, och dels för att nivådesignen är under all kritik.
Som bortblåst är Glooms ibland semi-öppna attityd, ersatt med ett par korridorer som då och då mynnar ut i stora öppna ytor. Några direkta "pussel" av värde tycks aldrig dyka upp, rums väggar och objekt i rum tycks älska att rotera och det finns en påtaglig störig attityd i fiendeplaceringen; Det är lite som att man kan räkna med att man alltid hamnar i bakhåll med fiender spawnandes bakom ens rygg när man har fullt upp med att handskas med de som befinner sig rakt framför ens ögon.
Man kan inte räkna med att genom att betrakta omgivningen kunna räkna ut var man bör se ifall en vägg kan tänkas leda vidare till en hemlig del av en nivå och teleportrar (som man inte fattar är teleportrar utan oftast bara vanliga väggar eller platser som ser ut som återvändsgränder) blir störande frekventa i ett tidigt skede.
Finns liksom ingen dynamik i något, man bara lunkar runt på nivåerna och skjuter det som kommer i ens väg och klampar rakt in i berörd nivås mål utan att ens fatta det är vad man precis är på väg att göra.
Förutom mer speltid, då.
Kampanjen i Gloom 3 består av hela sju världar med typ sju (kanske sex, osäker) nivåer i varje värld och den sjätte världen som utspelar sig i ett köpcentra är möjligen kampanjens kortaste och lättaste till skillnad från de två första världarna som är rätt omfattande och svåra.
Obalanserat, som sagt.
Men, visst, är man verkligen helt okontrollerbart sugen på mer Gloom än vad första Gloom kan erbjuda är det inte som att Gloom 3 inte har en del liknande action man kan ta del av.
Det finns både en och tre nivåer som är underhållande utmaningar, ett par detaljer (som att man titt som tätt kan blicka in i händelserika rum och sektioner av nivåer som är onåbara) som är rätt fräcka att snubbla över samt allmänt hjärndött men ändå hyfsat tillfredsställande intensiva stunder av pangpangande.
Och så är det ju inte helt ofyndigt att tvinga mig som spelare att plocka upp ett svagare vapen än det jag redan har och därefter släppa loss en hel uppsjö av tuffa och tåliga fiender att tackla.
Hade det bara funnits någon med lite feeling för det här med speldesign, som kunnat knuffa ditt och datt i en mer fördelaktig riktning, hade Gloom 3 absolut haft en ärlig chans.
Men nu är det som det är.
Och Gloom 3 är ett otight hemmabygge (se bara det rätt hysteriska introt med knappt läsbar evighetslång text rullandes över skärmen, oengagerat uppläst med en lågkvalitativt inspelad röst) som trots vissa trevliga inslag inte har en chans att mäta sig med dess föregångare; Det borde ha släppts som en gratis mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar