Leger vs. Silkworm (Amiga)

Tecmo har inte riktigt haft samma självklara plats i min spelhistoriska kanon som Taito, men visst etablerades Bomb Jack, Star Force, Rygar, Solomon's Key och Tecmo Cup som relevantheter i ett eller annat skede.

Vad gäller Silkworm var det länge inte mycket mer än ett Amiga-spel många tycktes älska som jag personligen inte såg någon direkt poäng att lägga nämnvärd tid på.

Vet inte varför, jag har ju alltid gillat shmups.

Dessutom var Silkworm ett av få shmups där det faktiskt kändes bra att spela två stycken samtidigt (då man inte bråkar om ett och samma utrymme, men mer om det lite senare).

När jag drar igång Silkworm idag slås jag rätt omgående av ett par saker jag känner mig manad att reflektera kring.

Det är otroligt fräscht presenterat.

Produktionen får det att kännas som att det är den självklaraste saken i världen att det skall flyta på i 60 bilder i sekunden med allt annat än omfattande slowdowns när saker går hektiska på skärmen.

Varje niva har ett eget visuellt uttryck, musik (även om det är lite sparsmakat med en enda låt som spelas hela spelet igenom) och ljudeffekter existerar i harmoni med varandra (där många andra Amiga-spel av diverse olika anledningar tvingar spelare att välja mellan det ena eller det andra).

Silkworm hamnar med nästan löjlig lätthet i kategorin lyckade arkadportar till Amiga som även om de inte är arkadperfekta gör sin grej så bra att det inte spelar någon som helst roll.

Det råder inga som helst tveksamheter kring vad som är att vänta efter att skärmen börjat scrolla åt höger och man tagit kontroll över den luftburna helikoptern eller markburna men hoppkapabla jeepen.

Skjut på allt som rör sig, liksom, och undvik att själv bli skjuten eller frontalkrocka med vadhelst som kommer i ens väg.

Flygplan, helikoptrar, missiler, tanks, walkers, kanontorn, missiluppskjutningsramper och en ankliknande i realtid ihopbyggande flygande grej som lämnar efter sig en uppgradering när den väl är sönderskjuten.

Från en uppsättning projektiler att skjuta åt gången vidare till två parallella. Från två parallella projektiler som skjuts i en lägre hastighet vidare till dito i en högre hastighet.

Emellanåt kan man skjuta sönder föremål som slänger fram ett skimrande stjärnfält som flyter fram över skärmen. Flyger man in i detta får man en tillfällig sköld som gör att man ej kan ta skada av någonting överhuvudtaget. Flyger man in i ytterligare ett sjärnfält under tiden man är odödlig aktiveras en smartbomb som rensar skärmen från fiender. Vill man kan man även närhelst välja att skjuta en stund på ett stjärnfält för samma effekt, oavsett man är för tillfället är odödlig eller ej.

11 allt svårare nivåer skall man ta sig genom och vad som börjar relativt lugnt urartar rätt snabbt till fullskaligt kaos nästan snuddandes vid bullet hell fast utan berört koncepts logiska och iögonfallande mönster att navigera sig genom.

Silkworm är stundtals löjligt intensivt, kanske mer så än de flesta genrevänner till Amiga, och bara sådär kapar det möjligheten till att använda continues när man tagit sig halvvägs genom spelet.

Man skulle kunna säga att man kontrollerandes helikoptern lirar ett sorts Normal (som känns rätt Hard), för med jeepen blir allt genast mycket svårare då man dels är bunden till marken, dels tvingas använda en hoppfunktion samt dels tvingas justera riktningen i vilken man vill skjuta.

Att spela med jeep kan ses på som Nightmare.

Att spela två spelare samtidigt, en kontrollerandes helikoptern och en jeepen, som Easier than Normal men fortfarande rätt Hard.

Ok?

Den där ankliknande flygande självihopbyggande saken man möter titt som tätt möter man när man skjutit sönder xx antal fiender (och hur många man behöver skjuta sönder visar en räknare nedtill på skärmen).

Kan vara rätt bra att veta om man vill tajma det så att man inte råkar möta en boss samtidigt som man skall konfrontera den där ankliknande flygande självihopbyggande saken.

Och där har vi väl ungefär allt man behöver veta vad gäller spelet.

Silkworm är en lyckad arkadport, det är ett simpelt, underhållande, utmanande och snyggt presenterat shmup och ett bra spel rent allmänt.

Nästan komiskt, tillika tragiskt, att ett helt sinnessjukt tekniskt imponerande spel som Banshee inte har en chans rent speldesignmässigt att mäta sig med denna fem år äldre produktion.