Leger vs. Rod Land (Amiga)

Är fullt medveten om att jag brukar tjata om att det råder brist på lyckade arkadkonverteringar till Amiga.

Likafullt plockar jag fram port efter port som faktiskt visat sig vara rätt lyckad, och Rod Land hör till denna skara.

Tror att en stor anledning till att jag så ofta nämner det hela är att det även om man lyfter fram den där skaran av lyckade portar som är allt annat än obetydlig i omfattning så finns det alltid en helt uppsjö av regelrätta fiaskon.

Säkert för att man i många fall inte fått tillgång till varken grafik, musik eller källkod och därför tvingats "tolka" arkadspelet efter bästa förmåga.

I Rod Lands fall känns det rätt orimligt att anta att man tolkat något så mycket som haft arkadoriginalets råmaterial att jobba med; Det är på tok för troget originalversionen för att annat skulle vara gällande (och, ja, man har haft tillgång till materialet).

Ändå missar det målet på ett vis likt även Rainbow Islands gjorde; Där i form av de 30% av spelets slutskede som för de flesta spelare förblev en hemlighet, här i form av ett komplett andra äventyr med nya fiender, miljöer och så vidare.

Inte för att det för egen del har någon praktisk betydelse då jag trots åtskilliga år, några decennier rentav, med spelande aldrig tagit mig längre än, säg, tre fjärdedelar längs vägen mot målet.

Rod Land är inte utvecklat av Taito, snarare Jaleco (och i Amigans fall, Random Access) men det står i enormt stor skuld till ditos Bubble Bobble.

Skärmbaserade fiendeutresningar, här i ett antal av fyrtio med en charmig bossfight efter var tioende, för en eller två spelare lirandes till tonerna av en hjärnklistrig melodi (som dock inte är en och densamma under hela spelets gång, om vi skall vara riktigt petiga).

Som de féer som man är, bestigandes ett högt torn för att rädda en viss moder, har man ett litet trollspö med vilket man kan snärja söta fiender och banka dem än höger än vänster till dess att de dör.

Rätt brutalt, den färgglada och barnsliga inramningen till trots, och brutal är även utmaningen.

Man har försökt ge en fördel till spelaren via en bonusjakt triggad om man samlar på sig alla blommor utspridda på en skärm.

Bonus Game, som det kallas, förvandlar alla fiender till färgen rosa och väl dräpta i denna form lämnar de efter sig bokstavsfyllda bubblor. Om man samlar på sig bokstäverna e, x, t, r samt a får man ett extraliv.

Och vissa fiender dräpta rent allmänt lämnar efter sig bomber, missiler, skärmruntstudsande kulor om fyra till antalet (det här är tveklöst det absolut starkaste förbrukningsbara vapen man kan aktivera), stjärnsprutande stjärnor och diverse annat.

Ofta presenterade på ett ytterst serietidningsaktigt vis med stora utskrivna BOOOMS på skärmen, för att nämna ett exempel.

Charmigt, snyggt och arkadigt deluxe.

Men eventuella användbara fördelar till trots är Rod Land snorsvårt. Oavsett man spelar själv eller med en vän.

Trånga utrymmen och stora karaktärer och fiender gör det lätt att hamna i svårnavigerade situationer. Visserligen får en fiende man kastar runt andra fiender att kastas runt de med om de kommer för nära, men de har störande lätt för att komma så nära att man inte hinner ta sig undan.

Ett par nivåer in börjar de bli väldigt aggressiva och snabba, attakera med lång räckvidd och flyga upp och ned mellan plattformar och ringa in den fe man kontrollerar från alla hörn och kanter.

Det blir rentav så svårt att det inte känns kul att spela, och då själva upplägget är så simpelt som det är och i princip helt utan det djup som genrevänner som bland annat Rainbow Islands uppvisar är det inte nämnvärt svårt att tröttna om man spenderar lite längre stunder tillsammans med spelet.

För stunden, åtminstone.

Att Rod Land saknar arkadoriginalets andra äventyr spelar således inte speciellt stor roll, det hade troligen inte gjort till eller från då de flesta aldrig fått se skymten av det.

Möjligen om det varit valbart från första stund, så man kunnat variera sig lite framför allt spela samma nivåer om och om igen vid varje nytt försök, så... ja, då hade det kunnat göra skillnad.

Poängen, dock, är att Rod Land som port betraktad i övriga avseenden är en mycket lyckad sådan. Utvecklarna själva har lyft fram hur de kunnat finslipa Amiga-versionen och lägga till detaljer och fixa buggar de hittade i arkadoriginalet. Dess absolut största problem ligger därför i dess svårighetsgrad.

Men missförstå mig rätt, Rod Land är bra.

Det är rentav mycket bra.

Bara det att det är mycket bra i mindre doser, men plockar man fram det lite då och då för en snabb runda så håller det sig fräscht.

Och, åh.

Ej att förglömma.

Man kan själv vifta fram en stege med sitt trollspö där man tycker den passar. Försöker man vifta fram ytterligare en stege försvinner den gamla och ersätts av den nya.

Kan låta som en liten detalj, men den gör mer än man kan tro för Rod Lands unika känsla.