Leger vs. Overlander (Amiga)

Det kan ta ett tag, detta.

Genomgången av de där Amiga-spelen jag inte har koll på att jag äger.

Det kan låta lite underligt, men det hela är egentligen inte mer komplicerat än att vissa köp jag gjort har innehållit flera spel i ett och samma paket varav endast ett, eller ett fåtal, var vad som egentligen intresserade mig.

Resten kom liksom bara på köpet.

Skulle säga att jag har åtminstone hyfsad koll på utbudet av spel till Amiga, så att jag bland dessa okändheter skulle hitta något som verkligen faller mig i smaken ser jag inte som nämnvärt troligt scenario att ofta införlivas.

Men man skall aldrig säga aldrig, som de säger.

Overlander är ett tydligen extremt sällsynt racingspel från 1989 utvecklat av PMS Systems (som jag aldrig hört talas om) och utgivet av Elite.

Elite må ha varit relevanta i andra sammanhang, men vad gäller Amigan har de inte direkt erbjudit en katalog värd att hänga i julgranen; Racingspelet Buggy Boy ett av få undatang.

Så döm min förvåning när Overlander redan från absolut första stund imponerar med en högupplöst introbild, snärtig nästan Blade Runner-ljudande musik och en presentation som känns bättre än vad den borde vara med hänsyn till när spelet släpptes.

Knappt hinner man börja köra under den rödtonade himlen, Overlander utspelar sig i en postapokalyptisk kontext där ozonlagret förstörts och jorden blivit mer eller mindre obeboelig, innan vägen börjar vrida och vända sig, bölja upp och ned längs kullar, som om det vore Road Rash man spelar.

Allt är presenterat med starka färger, sparsmakat på detaljer på och bredvid vägen man kör på, och har en nästan arkadliknande, tecknad, framtoning.

Till och med explosionerna som är en del av upplevelsen känns färglatt fluffiga och behagliga att vila ögonen på, speciellt när flera dyker upp på en och samma gång.

Overlander kan närmast liknas vid Fire & Forget, vars andra del jag spelat på Master System och där är det onekligen ett av konsolens absolut sämsta racingspel. Konceptuellt jobbar de dock utifrån en och samma mall, där shmupinslag av railshooterkaraktär samsas med faktisk racing.

Här är det dock aningen mer dynamiskt upplagt, som i att man inför varje race får välja mellan två uppdrag. Ett lättare som ger mindre ekonomisk utdelning och ett svårare som ger mer pengar i kassan.

Hälften av pengarna får man innan loppet, andra hälften efter, och de används till att köpa på sig uppgraderingar och vapen i en butik tillgänglig mellan race.

Ett par uppgraderingar är permanenta, som en bränsleförbrukningsreducerande grej, effektivare bromsar och sylvassa blad att fästa på fälgarna så att man kan köra in i motståndare så att de exploderar.

Andra av sådant slag att de förbrukas, som en smartbomb, missiler och projektilskydd. Specialvapen kan man endast ha en sort av åt gången, och max nio till antalet, men övrigt som skyddar ens bil kan man kombinera bäst man vill (dock även här endast som flest nio åt gången av varje skydd).

Och, åh.

Man får betala även för den bensin man förbrukar, så det är till att priotiera rätt hårt exakt vad man vill köpa baserat på hur skicklig man tror sig vara.

Allt börjar extremt jävla svårt.

Sitter irriterande fanskap vid sidan av vägen och skjuter mot bilen, ligger bilvrak lite här och där, gäng på motorcyklar börjar cirkulera runt bilen och titt som tätt har någon ställt upp en massa hinder på vägen.

Oerhört lätt hänt är det att man ser sin bil gå upp i rök.

Till dess att man inser att man inte riktigt kan spela Overlander som vilket racingspel som helst, utan faktiskt tvingas använda sig av hastighetshållaren och snirkla sig runt väghindren med låg hastighet, leta sig ut mot vägkanterna och göra sig av med fanskapen som står där och skjuter... och så vidare.

Exakt varför människor exploderar när de blir skjutna har jag lite svårt att svara på, men det ser åtminstone rätt fett ut.

Overlander blir som mest underhållande när man klarat en nivå eller två och skrapat ihop så mycket pengar (ja, man får pengar för varje motståndare man har ihjäl, alla bilar man får att explodera) att man kan uppgradera sin bil.

Det gör liksom en värld av skillnad om man relativt tryggt kan gasa sig rakt genom en sektion med snipers på sidan av vägen i vetskap om att projektilskydden tar hand om eventuella oönskade närkontakter.

Och när man inte behöver stressa ihjäl sig för att hinna i mål utan att bensinen tar slut.

Eller när man istället för att försöka väja undan från de ettriga motorcyklisterna kan köra in i dem och se dem explodera.

Tyvärr gör den höga svårighetsgraden spelet väldigt svårt att komma in i, och det oprecisa skjutandet där man tycker man träffar motståndare gång om annan utan att något tycks hända ger en aningen bitter eftersmak.

Allt ser liksom mycket fräschare ut än det känns underhållande att spela, och vad som på papper känns som ett riktigt kul koncept blir rätt tradigt och frustrerande i längden.

Men jag drar ändå min åsiktsmässiga slutsats med en viss reservation till att än mer tid spenderad med Overlander möjligen kan få mig att ändra åsikt.

För skulle det vara så att jag faktiskt känner att jag får ordentligt grepp om dess gameplay, att jag är i kontroll och eventuella motgångar går att skylla på mig och ingen annan, då är jag helt klart beredd att knuffa upp betyget ett snäpp.

Kan mycket väl vara så att så blir fallet i sinom tid.

Ja.