Leger vs. Shanghai (Amiga)

För en drös år sedan recenserade jag Shanghai till Master System.

Den recensionen inleddes såhär:

"Shanghai bygger på ett i grunden oerhört simpelt koncept.

144 brickor, sådana man normalt sett ser användas i kinesiska Mahjong, skall bort från spelplanen. Och bort får man dessa brickor genom att para ihop dem två och två.

Själva knorren, för det finns såklart en sådan, är att brickorna ligger på varandra i lager, i ett mönster, som bildar vad som sägs vara en drake.

Om en bricka ligger under en annan bricka så är den inte fri. En bricka är ej heller fri om den ligger horisontalt inklämd mellan två brickor.

Komplicerat?

Inte speciellt."

"Rent tekniskt sett skulle detta gå utmärkt att spela i den riktiga världen med fysiska Mahjong-brickor och sådär. Men det skulle vara ruskigt jobbigt att bygga upp "draken" gång på gång.

Så det gör sig liksom bäst i digitalt format, där det usprungligen utvecklades av en viss Brodie Lockard (jag vet inte vem det är, men det låter så bildat att skriva ut namnet att jag väljer att göra det trots min oinsatthet).

Activision var de som kom att ge ut spelet, och över åren har det nått ut till alla möjliga tänkbara format där det sålt över en halv miljon exemplar.

Amiga.
Amstrad CPC.
Apple II.
Apple IIGS.
Atari 8-bit.
Atari Lynx.
Atari ST.
Commodore 64.
Game Boy.
Mac OS.
MS-DOS.
MSX.
Nintendo Entertainment System.
Sega Master System.
TRS-80 CoCo.
TurboGrafx-16.

Listan är givetvis plockad från Wikipedia."

Och det är lika givetvis Amiga-versionen jag spelat denna gång.

Saken är den att Shanghai hör till en liten men tacksam skara av simpla pusselspel som följt mig genom åren.

Shanghai till Master System är möjligen det spel jag spelat absolut mest till den konsolen, och det är ett spelande smittar av sig på folk i min omgvining. Har det alltid liggandes framme här så att det i princip bara är till att slå på strömmen, konsolen och teven och därefter plocka upp handkontrollen och tuta och köra. Men det är numera inte endast jag som gör det lite titt som tätt, utan även min sambo.

Andra spel som lyckats med denna bedrift är überklassiska Solitaire, Klondike, till Windows. Från och med Windows 3.0 så spelades det till leda av mig och min far. Min mor gick istället analog och lade berörd patiens med fysiska kort på tillgängliga platta ytor.

Och sedan en drös år tillbaka, en specifik version av Sudoku jag spelar på min iPad, normalt sett en eller ett par gånger om dagen.

Varför är detta relevant?

Det vet jag egentligen inte om det är.

Amiga-versionen av Shanghai är utgiven av Activision och är nästan ika barskrapad som versionen till Master System.

Det finns fyra olika spellägen, varav ett (xxx) egentligen bara är ett annat namn för ett annat (Solitaire) fast med någon fånig beskrivning att det skall spelas av flera spelare som turas om att plocka bort brickor från spelplanen.

De två spellägen som faktiskt är unika är Tournament (där flera olika spelare kan spela en framslumpad spelplan hur många gånger som helst och försöka klättra högst upp på poänglistan) samt Challenge där två spelare turas om att göra drag.

Varje drag görs i Challenge under ett valt antal sekunder. Plockar man bort ett par brickor under utsatt tid får man poäng och turen går över till den andra spelaren. Den som har mest poäng när det är slut på brickor eller möjliga drag vinner.

Samtliga spellägen finns beskrivna i detalj, en visuell guide till vad de olika symbolerna på brickorna betyder samt vilka kategorier de tillhör finns tillgänglig och kör man fast kan man (om det spelläge man befinner sig i tillåter det) be om hjälp.

Senare versioner av Shanghai expanderar konceptet rejält, med olika typer av formationer brickorna ligger i, än fler spellägen, möjligheten att själv designa formationer... men hur barskrapad denna första del i serien än är behövs det inte mer för att jag inom loppet av ett par minuter skall vara helt fast.

Det är egentligen endast en sak Master System-versionen har som Amiga-versionen inte har, och det är ett soundtrack.

Inte för att det är speciellt svårt att plocka fram en spellista på Spotify med traditionell asiatisk musik för att få den där helhetskänslan, men det är ju lite att fuska.

I övrigt är det en mer innehållsrik, för flera spelare bättre anpassad samt mycket snyggare version (helt oebgripligt att det är släppt redan 1986, Amigans andra år på marknaden) som spelas med mus istället för handkontroll.

Najs som fan.