Leger vs. Pac-Land (Amiga)

1984.

Snart 40 år sedan.

Före Super Mario Bros.

Före Wonder Boy.

Att påstå att Namcos Pac-Land är av stor betydelse för plattformsgenren är knappast att överdriva. Pac-Mans skapare Toru Iwatani sägs till och med ha fått uppleva Marios skapare Shigeru Miyamoto påstå att Pac-Land haft ett stort inflytande i skapandet av Super Mario Bros.

Men det är ändå Wonder Boy som står Pac-Land närmast i känsla och upplägg, även om de är två väsenskilda spel.

Oavsett är det ett klassiskt springande från vänster till höger, nivå efter nivå med hopp om att hjälpa en bortirrad fe tillbaka till felandet.

(Pun intended, och så vidare).

Väl framme med uppgiften avklarad belönas Pac-Man med ett par skor som han kan använda för att flyga, och flyga hjälper man honom då att göra hela vägen tillbaka till sitt hem och sin familj.

Sedan börjar det om igen, med ännu en bortirrad fe och ännu en tripp till felandet.

Spöken bekanta från Pac-Man agerar även här fiender och Pac-Man kan i vanlig ordning äta upp dem om han först käkar ett stort gult piller. Skillnaden här är väl främst att de blivit klart mer mobila, och börjat ta hjälp av fordon för att ta sig fram.

Flygplan, bilar och dylikt.

Och så finns det lite övriga hinder att ta sig över, stora vattendrag att passera utan att drunkna, oftast med hjälp av trampoliner som kan få Pac-Man att hoppa både högt och långt.

Vissa saker kan Pac-Man knuffa på och hitta saker bakom. Bland annat än hjälm som ersätter hans keps och med det skyddar honom från saker som faller ned från himlen.

Egentligen känns Pac-Land rätt avancerat med hänsyn till hur tidigt det är i rollen av plattformsspel.

Arkadoriginalets färgglada grafik presenteras i olika lager som Pac-Man springer både bakom och framför och emellanåt hamnar han i mörka miljöer där han inte ser mycket mer än vad han för tillfället lyser upp med en, typ, ficklampa. Och de rätt linjära städerna och skogarna ersätts med labyrintiska slott med låsta dörrar och whatnot.

Finns ett par fallande stockar, inledningsvis agerandes broar och rörliga plattformar att använda sig av, som i fallet börjar rotera på ett rätt snyggt semi-tredimensionellt vis.

Och allt har en väldigt tecknad stil, vilket kanske inte är så underligt då spelet baserar sig på en animerad serie med Pac-Man.

Så synd då, att den fem år yngre Amiga-versionen saknar de olika grafiska lagren som skapar en känsla av djup, och att man kapat bort ficklampe-nivåerna likväl som de som utspelar sig i slott med låsta dörrar.

Än mer synd att porten har en helt horribel bilduppdatering som kombinerad med den rätt extrema fysiken Pac-Man för sig med (det är svårt att bromsa upp honom när han fått upp fart och att kontrollera hans hopp kräver hög grad av skicklighet) får allt att kännas oerhört slarvigt portat.

Det är inte det att fysiken i sig är ett problem, det känns rätt skönt att kontrollera Pac-Man om man väl får kontroll över honom, men när bilduppdateringen är så låg som den är hade reducerad sladdrighet tveklöst varit att föredra.

Värst är det dock med trampoliner och långa vattendrag.

Det är inte så att Pac-Man automatiskt kan dra nytta av dem, utan vid en första anblick verkar det som att han gör ett helt vanligt hopp från trampolinerna. För att få honom att dra nytta av dem måste man väl uppe i luften börja trycka som en dåre i en riktning han hoppar för att liksom jucka honom fram. Titt som tätt tappar han dock moment och faller ned i vattnet och drunknar och det känns lite som ett lotteri om man lyckas eller misslyckas med ett hopp.

Har trots ett fusk aktiverat, som ger evigt med liv, fått spendera säkert 20-30 försök till att ta mig över ett särskilt långt vattendrag en bit in i spelet.

Kontrollen är, i detta avseende, direkt trasig och har mer eller mindre sönder det sista av den där lilla underhållningen av värde som trots allt lyckats överleva den patetiska portningen.

Pac-Land till Amiga borde ha sållat sig till den där skaran av mer eller mindre arkadperfekta, eller bara rent allmänt väldigt lyckade, portar. Det finns liksom ingenting, inte ens de lite mer avancerade visuella effekterna, som Amigans hårdvara borde ha behövts svettas nämnvärt för att leverera.

Finns absolut ingen som helst anledning till att bry sig i denna version av Pac-Land.

Inte när den är så sunkig, och i vissa avseenden till synes direkt trasig, som den är.

Nej.