Leger vs. Project X (Amiga)

Egentligen finns det ingen som helst försvarbar förklaring till att det blev som det blev, för satt i perspektiv är det otroligt lätt att se de där bristerna varav en hel del faktiskt åtgärdades i Revised Edition.

Jag gissar att man som utvecklare suttit och nött spelet till leda till den grad att man kan det utan och innan och därför blivit helt blind för dess faktiskt rätt höga svårighetsgrad.

Höga svårighetsgrad som i att det i det flesta avseenden är lika mycket av ett pusselspel som ett shmup, där svårighetsgraden sjunker avsevärt om man lär sig hur att på nästan löjligt effektivt vis tackla situationerna man ställs inför.

Att gå memorizer behöver i sig inte vara ett problem, det kan finnas oerhörd underhållning att finna i en lärandeprocess, men Project X i denna ursprungliga version har liksom inte vett att veta när det skall knyta ihop säcken.

Ta första nivån som ett exempel.

Den tycks pågå i en evighet, och vågbaserat som spelet är (man möter en typ av fiende, en typ av hinder, och tacklar detta under xx antal sekunder innan nästa tar vid) repriseras sekvenser ibland flera gånger utan att variera sig.

När man en tredje gång flyger rakt in i ett fält av asteroider är det svårt att hålla uppe intresset. Speciellt när det är precis lika lätt, eller svårt, att tackla som de tidigare två gånger man gjort dito.

Att starta Project X och ta sig till dess andra nivå tar, nästan, lika länge som att klara hela Gradius... fast den upplevelsemässiga varationen under denna tid är skrattretande i jämförelse.

Det Gradius-inspirerade uppgraderingssystemet banar även väg för den klassiska problematiken där detta med att dö och se sina vapen nedgraderas skapar situationer där man överhuvudtaget inte har eldkraft nog att skjuta sönder vissa fiender och hinder innan de lämnat skärmen.

Och bossar kan ta en smärre evighet att sänka, speciellt om man dött så många gånger att man åter flyger runt där med sina ärtskott som varken tar nämnvärt utrymme i anspråk eller åsamkar skada av värde.

Spelets andra nivå, den där ökända nivån det sägs att typ ingen lyckades ta sig förbi varpå hela "myten" om Project X och dess sinnessjuka svårighetsgrad gissningsvis började formas, är egentligen inte nämnvärt mycket svårare än den första... men gissningsvis har processen att ta sig dit kraftigt reducerat mängden spelare som orkat fortsätta nöta, lära sig och till slut ta sig vidare.

Revised Edition är på flera sätt ett praktexempel på hur ett läckert yttre aldrig kan göra ett spel bättre än vad dess faktiska design tillåter.

Bara en sådan sak som att man valde att höja lägstanivån för eldkraft gjorde en enorm skillnad. Att man kapade bort vissa upprepande moment från nivåerna och slängde bort vissa sekvenser helt och hållet, likaså.

Denna gamla hederliga version av Project X må se ut exakt som Revised Edition, men skillnaden mellan att spela de två är rätt enorm.

Project X är ett toksnyggt euroshmup ut i fingerspetsarna, där man till synes inte ens försök att bryta sig loss från allt det där negativa som kommit att associeras med "genren", samtidigt som Revised Edition närmar sig att vara ett mer klassiskt japanskt arkadshmup där man slippat bort de vassaste av kanter.

Närmar sig, eftersom att man fortfarande jobbar med intertia, en sorts tröghet i att kontrollera ens skepp som tilltar allt mer desto mer uppgraderingar man aktiverar och upplägget med "vågor" är precis lika intakt som i originalversionen även om det är lite mindre enformigt i dess upplägg.

Med det sagt är Project X i detta ursprungliga format absolut inte ett misslyckande.

Det är tveklöst en läcker visuell tripp driven av intensiv action med ett välfungerande och dynamiskt uppgraderingssystem som skapar goda möjligheter till strategiskt tänkande.

De tre olika skepp man har att välja mellan känns väldigt olika att spela med, och eventuella fördelar kommer alltid med nackdelar för att balansera upp upplevelsen.

Spelets sex nivåer, i Revised Edition reducerade till fem och det var ett smart drag av flera anledningar jag inte går in på här och nu, är varierade både vad gäller utseende och innehåll. Bossarna är samtliga klart mer intressant designade än vad man brukar kunna utgå från att de är i europshmuppiga sammanhang.

Nivåernas längd, dess ibland upprepande sekvenser och tristessen som börjar infinna sig när man lärt sig en nivå men tvingas spela den om och om igen för att ta sig till en senare man ännu inte fått grepp om (jo, det finns en möjlighet att kunna starta från senare nivåer under vissa förutsättningar, fast det är inte en riktigt så väl integrerad funktion som man skulle kunna önska och för varje nystart av spelet försvinner tillgången till de upplåsta nivåerna) är vad som drar glädjen ut ur Project X.

En lite lustig detalj är att titelskärmsmusiken i detta original kan ersättas av en mer lågmäld historia som skapar en enorm kontrast mot den intensiva technotiska låt man annars associerar med Project X.

Båda låtar kan bara lyssnas till på titelskärmen och dess tillhörande menyer, då själva nivåerna spelas till ambienta ljudmattor och givna ljudeffekter (förutom när bossar tar vid, då går allt ytterst technotiskt igen), så att det lugna alternativet kapades bort i Revised Edition är kanske inte så underligt; Man gick liksom från originalets fyra disketter till produktionsmässigt klart billigare tre.

För egen del associerar jag mest titelskärmens lugna musikalternativ till timslånga sessioner med Sim City, med låten spelandes i bakgrunden i någon systemvänlig modulspelare; Allt för att göra Sim City till Amiga lite mer likt SNES-variantens tonsatta produktion.

Men nu svävar jag iväg lite väl mycket.

Säger såhär, istället.

Project X är ett bra första försök, men såvida man inte tror sig tilltalas av dess (i mina ögon) tillkortakommanden ser jag faktiskt ingen som helst anledning (andra än av nyfikenhetsmässiga, för att skapa en större kontext till spelets historia) att inte vända sig till Revised Edition istället.

Den reviderade versionen är trots allt ett av Amigans bästa shmup.

Det kommer inte denna originalversion i närheten av att vara.