Leger vs. Pipe Mania (Amiga)

Tänk så fel man kan ha.

Här har jag gått omkring och trott att Pipe Mania till Amiga är en port av ett arkadspel, när det i själva verket är så att Amiga-versionen är originalet.

The Assembly Line måste ha känt sig rätt nöjda, när Lucasfilm gillade spelet så mycket att de snappade upp det för utgivning i USA efter att det börjat nå framgång i Europa i händerna på Empire Interactive.

Någonstans längs vägen blev det så att det släpptes till över 20 olika plattformar för spelande och på senare år dök till och med en variant upp i BioShock, då i rollen av ett minispel för att hacka sig in i digitala system av slag.

Vad är då Pipe Mania (ibland även känt som Pipe Dream)?

Ett pusselspel.

En vätska kallad för Flooz börjar rinna från en punkt på en spelplan beståendes av ett rutnät. Spelaren placerar därefter ut framslumpade rördelar vätskan kan flöda i.

När vätskan inte tar sig längre har den antingen tagit sig långt nog för att man skall ta sig vidare till nästa nivå eller för kort varpå man möts av ett Game Over.

Fem framslumpade rördelar är alltid synliga i det vanliga spelläget. Spelar man Expert-läget har man tillgång till tio, varav alltid två av dessa tio går att välja mellan.

Bygger man fel kan man ersätta delen med en annan del, men det tar lite tid och tid är något man har jävligt ont om ett par nivåer in.

Vätskan flödar allt snabbare, hinder börjar dyka upp på spelplanen och öppningar i kanterna av spelplanen infinner sig så småningom vilka kan användas till att bygga sig ut på en sida så att man kommer in på motsvarande sida (upp/ner, vänster/höger).

Var fjärde avklarad nivå kastar en dels in i en tetris-liknande bonusnivå där rördelar faller ned från toppen av skärmen och ger en dels tillgång till en kod så man slipper börja om från början nästa gång man spelar.

För att göra allt lite värre börjar det så småningom dyka upp rördelar vilka vätskan endast kan passera genom åt ett bestämt håll och på vissa nivåer slutpunkter dit vätskan måste ta sig. Bra då, är det, att man ibland ges tillgång till vätskereservoarer vilka bromsar upp vätskan så länge som det tar för vätskan att fylla upp dito.

Har lite svårt att förstå varför jag aldrig gett Pipe Mania en riktig chans.

Det har alltid funnits där i bakgrunden, i en tid då jag spenderade ohälsosamt mycket minuter tillsammans med allsköns olika pusselspel.

Puzznic, Plotting, Lolo-serien, Tetris, Puyo Puyo, Sokoban, Push Over, Lemmings.

Hade inte en aning om att det var så pass varierat som det var. Om ens jag varse om att grafiken byttes ut efter var fjärde nivå.

Och det här med att erbjuda kod, det är något jag nästan alltid går igång på då man slipper spela om något från början om och om igen till dess att man blir så less på skiten att man spyr lite i munnen.

Pipe Mania är svårt. Jättesvårt. Otroligt svårt.

Men fullt hanterbart, ändå.

Så att slippa spela om de "enklare" nivåerna och direkt ge sig i kast med de snorsvåra, säg nivå 25 och framåt, är mycket tacksamt.

Skall klara detta en vacker dag.

Det finns ingenting audiovisuellt här som känns speciellt imponerande. Allt på denna front ligger liksom på en funktionell nivå, men i ett dylikt pusselspelssammanhang är det sällan en növdänvidhet så mycket som en tacksam bonus.

Efter en drös nivåer börjar teman upprepa sig fast med andra färger. Underliga färger. Nästan lite trippande färger. Någon kanske knaprat lite svamp under utvecklingens gång, jag vet inte.

Jag vet dock att jag är glad att jag gav Pipe Mania en chans och att jag fick upptäcka dess okända sidor och med det hittat fram till ännu ett pusselspel att lägga på listan över "nödvändigheter" i samlingen.