Leger vs. Zombie Massacre (Amiga)

Om Gloom 3 kändes suspekt, delvis för att Gloom 2 inte existerar, är det inte som att Zombie Massacre gör något för att reducera förvirringen.

Om jag förstått det hela rätt var Zombie Massacre egentligen tänkt att kallas för Gloom 3: The Director's Cut och vara något av ett DLC till Gloom 3.

Det finns till och med valbart i Setup-applikationen till Gloom 3, fast där skulle man aldrig komma att kunna starta det.

Av en eller annan anledning slutade det med att Gloom 3: The Director's Cut bytte namn till Zombie Massacre och släpptes som ett fristående spel som inte hade något med Gloom att göra annat än att det använde sig av samma motor.

Ännu underligare blir det när man omgående märker att Zombie Massacres produktionsvärden är oändligt mycket fetare än de i PD-doftande hemmabygget Gloom 3, men det kanske handlar mer om kontraster än att Zombie Massacre i sig är nämnvärt imponerande.

Efter Gloom 3 känns gissningsvis typ allt imponerande.

Men det går igen även i nivådesignen, där det plötsligt åter känns givande att vara nyfiken, att lägga märke till detaljer som kan avslöja hemligheter och hur rännande fram och tillbaka i förhållandevis komplexa (men patetiskt små) nivåer ersätter det linjära och inspiritationslösa upplägget Gloom 3 dras med.

Dessutom har man försökt att skapa en kontext till spelets olika platser, med skärmar sprängfyllda med text som dyker upp när man lämnar en plats för att börja utforska en annan, och de malplacerade bilderna mellan nivåerna i Gloom 3 har här ersatts med vad som nästan ser ut att vara färglösa blyertsteckningar (som dock fortfarande känns relativt malplacerade).

Nivå efter nivå efter nivå rusar man igenom, hela tiden med en känsla av att man missat en massa innehåll, och plötsligt har man klarat en hel värld.

Från ett underjordiskt tempelkomplex upp i en herrgård som i sinom tid leder en vidare till en tunnelbanestation med tåg som beter sig allt annat än normalt.

Zombies överallt, för övrigt, och känslan av att kötta sig genom horder av fanskap med köttslamsor och inälvor liggandes överallt har åter tagit plats sådär som det gjorde i första Gloom.

Och plötsligt står man där öga mot öga med en boss som väl avklarad visar sig vara spelets enda dito och i detta läge är det inte speciellt troligt att mycket mer än en timme eller två har passerat.

Zombie Massacre börjar väldigt lätt och när det äntligen börjar bita ifrån en aning så är allting över.

Vägen därhän är föga oengagerande, Zombie Massacre är genuint underhållande från början till slut, men det där som verkade vara mängder med missade hemligheter visar sig vid en andra genomspelning mest bara vara en illusion av detsamma.

Nivåer avslutas störande avsnoppande.

Ibland när man tror sig öppna en dörr till en outforskad del av en nivå, ibland när man tror sig vara på väg att teleporteras någonstans.

Det är aldrig svårt att hitta rätt, men det känns hela tiden som att man kastas vidare när man egentligen vill stanna kvar och utforska. Man hade helt klart kunnat göra ett bättre jobb med att klargöra var man lämnar en nivå för att gå vidare till nästa.

Helhetsintrycket är att Zombie Massacre faktiskt aldrig tar sig bakom stadiet av ett litet DLC-paket för de som önskar sig mer Gloom... för utöver vissa grafiska detaljer (det bygger vidare på det här med att kunna se in till onåbara delar av nivåer, ett inslag som Gloom 3 introducerade) gör det ingenting som inte Gloom redan gjort något år tidigare.

Ett DLC-paket är precis vad det borde ha varit.

Precis som Gloom 3 aldrig borde ha släppts som annat än en fristående mod till Gloom Deluxe.

Men till skillnad från Gloom 3 kan jag faktiskt sträcka mig så långt som att rekommendera en genomspelning av Zombie Massacre; Det må vara kort men det tar tillvara på den tid det tar i anspråk med underhållande action.

Desto mindre jag säger om den där svartfita introfilmen man kan kolla på om man känner för det, desto bättre... tänker jag.

Låt oss säga att de inte direkt känns som gedigna skådespelare.

Låt oss säga att dess manus inte riktigt håller klass (men det är kul att kolla in bonusmaterialet i form av storyboards).

Låt oss hoppas att syftet var att det hela skulle vara så b som det framstår.

Ja.

Det måste ha varit syftet, ett lånat citat från en Amiga-tidning som påtalar det pinsamma i Gloom 3 vittnar om självdistans, och isåfall lyckades de bra med att infria det.