Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/07/15.
Hur DC Comics lanserade The Brave and the Bold-konceptet så tidigt som 1955 i tryckt form. Där superhjältar samarbetade för att lösa brott och så vidare.
Jag vet ingenting om det.
För mig är Batman främst två spel till NES (Batman, Batman: Return of the Joker), en rad filmer (varav den första, Tim Burtons variant från 1989, jag debutsåg i ett så febrigt tillstånd att jag än idag undrar ifall det hela inte var en enda lång hallucination).
Lite som den där varianten från 1900-talets dryga halvtid, där Batman springer runt med en gigantisk bomb i hamnmiljö.
Är det på riktigt?
Eller El Mudo - Chacarron Macarron-varianten på YouTube.
Det spretar liksom. Vet aldrig, riktigt, var jag har vår käre läderlapp. Ena sekunden är han en parodi på sig själv. Andra sekunden är han förjävla mörk. Lite så som vi är vana att se honom på bio eller i spelform nuförtiden, oftast.
Det är oerhört kitschigt och träffar rätt på så många punkter att jag efter min första timme i soffan hade börjat planera den där oundvikliga 'hur fan har ni kunnat missa detta, dumjävlar'-bloggen.
Way Forward kan det här med tvådimensionella visuella orgasmer. Sådant som får en att sitta och stirra, med häpnad, och undra hur fan de bär sig åt.
Såååååå snyggt. Animationerna, bakgrunderna och allt. Kanske inte helt och hållet i nivå med sentida Rayman, så långt är jag villig att sträcka mig, men... jajaja. Det känns som att spela serien. Nästan.
Dialogen är skriven av och för den ironiska generationen. Torrt, naivt och bedrövligt. På det där medvetna planet som gör att man inte kan ogilla det. Utstuderad ost. Absolut inte allvar.
Meta.
När vi plötsligt hör Batmans medhjälpare börja snacka om hur det hela känns som ett tv-spel.
Förutsägbarhet.
Så att man vill skrocka lite smått åt det givna.
Och alldeles precis sådär på gränsen till att inte bli så banalt som spel att man tappar intresset. Även om det alltid är uppenbart att det centrala är inramningen mer än det djupa (ytliga) spelmekaniska som gömmer sig därunder.
Men som jag sade, jag vet aldrig riktigt var jag har min käre läderlapp. Denna gång tog det hela 1,5 spelsessioner innan jag insåg vad jag hade att göra med.
Möjligt att jag redan var medveten om det, men låtit det passera till en omedveten omedvetenhet. För jag satt ju där och brydde mig, uppgraderade mina vapen och köpte nya. Var spänd inför vad den första bossen skulle ha att erbjuda (bossarna är finurliga, inte fantastiska men helt klart genomtänkta och varierade).
Jag dog.
Hade inte gjort det tidigare, men nu gjorde jag det och jag tappade 100 pengar (man använder dem till vapenuppgraderandet).
Okej.
Visst.
Jag dog igen.
Tappade ytterligare 100.
Dog ännu en gång och det var då det slog mig. Det där jag bekräftade kort därefter genom att läsa en recension av spelet.
Det spelar ju ingen roll att man dör.
Att tappa 100 gör att det tar lite längre tid att uppgradera sina vapen, men vad gör det när man enbart uppgraderar dem för nöjes skull? Vissa vapen är småroliga, absolut, men aldrig nödvändiga.
Man får starta precis där man dog. Hur många gånger som helst. Mitt i en bossfight. Ingen Game Over-skärm. Inga checkpoints.
Ingenting.
Om jag skall välja några väl valda ord här som sammanfattar uppenbarelsen: spelet är fullständigt befriat från utmaning.
Tänk er att spela en förstapersonskjutare där det enda straff man får, ifall man slarvar och blir skjuten, är en prick i protokollet. Att skärmen blinkar till och allt fortsätter som ingenting därefter.
Vad skulle ni tycka om det?
Ingen borde bli förvånad över att höra mig säga att vad som följde var någon timme av förvirring.
Här satt jag och spelade ett spel, fantastiskt presenterat och med en uppenbar utmaning på plats (för jag dog ju med jämna mellanrum) utan någon som helst möjlighet att ta del av den.
Nog för att jag uppskattar att sätta upp egna mål när jag spelar spel. Det här var dock inte riktigt vad jag menade med det. Lite som att tvinga mig själv att starta om en nivå ifall jag dör tre gånger. Eller dra igång en timer på eget bevåg vid något kritiskt moment.
Och låtsas att det spelar någon roll.
Finns säkerligen de som klarar av att göra så och njuta längs vägen. Vet ju med mig att jag kan göra liknande saker i andra spelsammanhang.
Men här?
I ett beat 'em up?
Nej, förlåt.
Det funkar inte för mig.
Ännu en gång kunde jag placera Batman i den där svårkategoriserade kategorin. Kombinera känslan av att hallucinera fram en Tim Burton-film likväl som ifrågasätta ifall det verkligen finns någon människa på denna jord som kan låta bli att fascineras av Chacarron Macarron i Batman-tappning.
Min planerade hyllning lade jag åt sidan.
Fascination övergick till ilska.
Fyfan för fucking jävla Way Forward som snuvade mig på detta. Som inte ens ger mig en möjlighet att påverka. Fyfan för mig som inte kan acceptera att något som erbjuds inte faller mig i smaken utan att för den skull behöva smaka dåligt för andra.
Den här gången slarvade de verkligen bort något som folk hade kunnat bry sig om så mycket mer än vad de nu gör. Lite tröst är det således att det är svårt att hävda att det är någon större förlust att att liret flygit under radarn med hänsyn till den breda massan.
Fast jag söker väl mest bara argument.
För att slippa konfronteras med den där frågan gällande vad ett spel bör vara och när det är mina förutfattade meningar och förväntningar som sätter käppar i hjulen för det här med att bli underhålld.
Menar.
Innan jag visste hur det låg till hade jag ju skoj.
På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar