Leger vs. GP Rider (Master System)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2018/02/02.

Det tog tre år för GP Rider att leta sig hela den långa vägen från arkadhallarna till våra spelkonsoler för hemmabruk.

Vad gäller motorcykelkörning på Master System är alternativen rätt få, och sett till GP Riders sena ankomst och snygga visuella produktion hade man väl kunnat hoppas att Hang-On skulle ha fått sig en värdig utmanare.

Tyvärr är GP Rider ganska mycket av ett ganska dåligt spel som känns ganska meningslöst att lägga tid och energi på.

Vid en första anblick är det inte helt olikt Super Monaco GP i det att skärmen alltid är delad i två. Spelar man ensam syns den huvudsakliga datormotståndaren på övre halvan.

Spelar man två så, ja.

Där i mitten ligger en rätt fet remsa med statistik. Vilken placering man befinner sig på, vilken växel man kör med, vilket varv på banan som är aktuellt och hur långt framför eller efter sin nemesis man befinner sig.

Effekten av den delade skärmen och den rätt feta remsan är att det där som skall visa upp hur det ser ut när man kör lätt upplevs som olämpligt kompakt.

Även om själva banan rör sig mjukt och ger en trevlig känsla av halvhöga hastigheter är motorcyklarna och dess förare lika anonyma och fula som de rör sig omjukt.

Det omjuka ger en känsla av sladdrighet i styrningen. Man liksom bara nuddar på styrkorset för att flyga halvvägs över vägbanan.

Inte för att det är ett direkt problem då man knappt behöver engagera sig för att tackla snäva kurvor, då det räcker med att på sin höjd sänka hastigheten en aning.

Men... ändå.

Titt som tätt ligger man där mitt i ett brinnande inferno på vägen.

Kanske har man råkat köra in i en motståndare efter att ha felbedömt den osköna kollisionsdetektionen. Eventuellt har man, helt utan förvarning, fått ta konsekvenserna av att någon kört in i en bakifrån.

Otight och frustrerande, är väl känslan som förmedlas.

Om man inte blickar mot den där påtalade avståndsmätaren, vilken på tok för ofta visar en statisk siffra eftersom att man precis som sin motståndare nästan konstant kör i maxfart och med relativ lätthet undviker de flesta former av hinder.

Lite för tight för dess eget bästa.

Åker man på några smällar är det väldigt irriterande att ha det uppkört i nyllet hur hopplöst det är att ta igen placeringar.

Det är svårt att förstå varför man lagt så mycket tid på det estetiska som man faktiskt gjort.

Redan på titelskärmen märker man att någon grafiker velat visa upp sina muskler. När listor med placeringar dyker upp gör de det tillsammans med någon form av bild. Game Over-skärmen, likaså. Menyerna är delvis grafiska och delvis textbaserade, och även om det inte finns så värst mycket inställningar att göra inför de olika loppen har man åtminstone haft väderlek och däcks konsekvenser på fäste på vägbanan i åtanke... givetvis med sol alternativt regnmoln uppvisade i en söt liten ruta.

Lite spel för gallerian är det, dock, då lopp efter lopp efter lopp känns mer eller mindre statiskt även om miljöerna varierar lite smått.

GP Rider må dessutom vara bra på att signalera när kurvor är på ingående, så att realtidsuppdaterad karta saknas är mer av en liten underkryddning än avgörande för upplevelsen i stort, men nivåerna känns aldrig unika och värda att lära känna på det vis man tvingas göra i, exempelvis, Ayrton Senna's Super Monaco GP 2.

Så... det här med kvalificeringsrundor för starplats och tre olika spellägen där en rapp arkadrunda, några väl valda race eller ett fullskaligt GP om 15 banor spelar liksom ingen roll.

Har man kört en bana har man upplevt det mesta spelet har att erbjuda, varpå GP-lägets 30 race (med kvalificeringsrace inräknade) känns om ett uthålligshetstest mer än genuin underhållning.

Det är väl kanske GP Riders största problem, för det är ju liksom inte ett trasigt spel.

Det är bara så jävla tråkigt att spela att klockorna försöker stanna.