Vår kända apa sägs ha fått folk att tro att han huserade i ett spel utvecklat till Nintendos uppföljare till SNES, som följd av den avancerade förrenderade tredimensionella grafiken som inte liknande något som tidigare pixlats för hand.
Sir Tongara de Pepperouchau III blev aldrig speciellt känd, idag rentav bortglömd, men till skillnad från Donkey Kong så renderades de miljöer Pepper vistades i faktiskt i tre dimensioner även han själv var en förrenderad sprite.
Ytterligare stärkt i min teori blir jag då Clockwork Knight känns som ett halvt spel, med dess åtta nivåer och fem bossar, som utan problem går att rusa igenom på mindre än en timme. Andra halvan av spelet tycks ha kommit att bli till Clockwork Knight 2.
Med andra ord inte riktigt så matigt som man förväntar sig av ett spel släppt till en, då, ny 32-bitare som borde ha haft som målsättning att verkligen imponera på dess framtida kundkrets.
Vilket Clockwork Knight i och för sig hade all potential i världen att göra, och på sätt och vis än idag gör även om det är av anledningar som föga har med dess gameplay att göra.
För att vara ett tidigt plattformsspel till Saturn, som även om perspektivet är låst renderar grafiken i 3D, är det rätt läckert att se dess visualer rulla på i 60 bilder i sekunden. Men det är väl också dess största styrka, då övrigt lämnar en rätt fadd smak av generiskhet i munnen; Vi har spelat detta spel i hundratals tidigare varianter, och även om Sega uppenbart försökt, och lyckats med att, skapa en varierad resa genom en värld bebodd av leksaker är det inte mycket annat än den audiovisuella inramningen som känns ens i närheten av hyfsat... egen.
De förrenderade filmsekvenserna känns i samtliga avseenden daterade på ett fullständigt charmlöst vis omän fascinerande vis, som om någon någon gång under produktionens gång tänkt att det borde räcka med att de är just förrenderade för att de skall imponera; Stela animationer, kantiga perspektivbyten med kameran och riktigt bedrövlig karaktärsdesign, som tyvärr spiller över in i det faktiska spelandets visualer, gör liksom ingenting för att få mig att gå igång.
Så ej heller den tröttsamma berättelsen om att rädda den hjälplösa och initiativlösa prinsessan, eller vad det nu är hon är för något.
De rum man förflyttar sig mellan, som en liten ointeraktiv karta, är till skillnad från mellansekvenserna delvis handpixlade och det på ett mäkta smaklöst vis som skär sig fullständigt med den estetik som spelet i övrigt för sig med.
Den estetiken är väldigt färgglad, lekfull och mysig trots vissa tendenser till att vräka på med detaljer till den grad att det blir rörigt snarare än att gå den återhållsamma vägen.
Så underligt, allt känns.
Då och då kastas man in i ett litet minispel där man skall följa roterande lådor med sin blick och när de stannar välja den man tror innehåller det man helst av allt vill åt: Extraliv. Upplägget är dock lite för simpelt för att kännas utmanande, och är man fokuserad på sin uppgift står man snabbt där med närmare hundra liv till hands.
Vilket gör spelet rätt utmaningslöst, för att dra till med en underdrift.
Clockwork Knight är dock ingenstans en katastrof, även om det kan tänkas låta så nu när jag raddar upp brist efter brist efter brist.
Lustigt nog är det faktiskt rätt underhållande att spela den korta stund det varar, och det ironiskt nog tack vare dels dess orgie i smaklöshet och dels dess snålt tilltagna längd.
Den ekvationen tillåter liksom aldrig Clockwork Knight bli tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar