Att få vemodet slängt rakt i ansiktet från sekund ett i Mega Man 4 är rätt så trevligt, ärligt talat, då det varit som bortblåst under loppet av hela två spel.
En rivstart i en toksnygg inleding som vittnar om exploderande städer och en målinriktad Mega Man ståendes på ett tåg utan hjälm med håret fladdrandes i vinden.
Helvetet så sammanbiten man kan vara.
Sedan går Ring Man luftburen med försvinnande strålplattformar i regnbågens alla färger och bjuder upp till en mönsterdriven och precisionkrävande dans från helvetet som nästan för tankarna till Yellow Devil; När allt sitter där det skall är det svårt att inte känna sig som en förbannat bra spelare.
Bortom striden mot Ring Man gör 80-talets Tron-doftande virtuella laserstrålevärldar en cameo där vi får det visuellt demonstrerat att Mega Man precis fått sig en ny vapenuppgradering.
I stunder likt dessa känns Mega Man 4 som en mer än värdig uppföljare till den audiovisuella käftsmäll som Mega Man 3 är.
Men Mega Man 4 saknar något som samtliga tidigare Mega Man erbjudit: En helhet som känts logisk och genomgående även om den inte nödvändigtvis varit av det mest välbalanserade slag.
Inte för att det behöver vara en per automatik dålig sak.
Att gå oförutsägbar kan leda till att man som spelare blir nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn då det är svårt att ta dylikt för givet. I fallet Mega Man 4 handlar det dock tyvärr på tok för ofta om malplacerade och omotiverade besvikelser.
Besvikelser som hur experimentella de än varit tänkta att vara inte gör mycket mer än att falla platta och agera ytterligare pusselbitar i ett ofärdigt motiv man inte borde ha något större intresse i att ta del av.
Estetiskt och grafiktekniskt sett är Mega Man 4 en enda soppa av högt och lågt, som om stundens infall varit av större intresse än en genomarbetad grafisk profil.
Ring Mans nivå doftar stilsäker retroinspirerad framtid, eller åtminstone samtid, där Pharaoh Man går generiskt och fullständigt malplacerat nattsvart ökenlandskap med en pyramid i centrum. Toad Man känns lite som ett regnigt noir förpassat till lite väl prydliga kloaksystem samtidigt som Skull Man jobbar med fossiler och vita ryggkotor inramandes nivåerna.
Dive Mans nivå känns så visuellt simpel att den lika gärna hade kunnat vara ett utkast till en nivå dedikerad första Mega Man.
Denna berg- och dalbana går igen i det mesta som har med Mega Man 4 att göra.
Vissa nivåer känns snudd på ofärdiga, med långa sektioner av inte mycket alls annat än den sporadiska fienden inslängd för att erbjuda någon form av action.
Till skillnad från Rings Mans välkoreograferade dans gör Toad Man inte mycket mer än att stå helt stilla, emellanåt lyfta armarna mot taket markerandes att det är läge att avfyra några skottsalvor mot honom, när han inte vid några få tillfällen får för sig att göra ett litet hopp.
Och den där ryska inramningen med en ny skurk, Dr. Cossack, som handlingens mittpunkt lyckas aldrig få en självklar och given plats varpå det mest känns som en orealiserad tanke mer så än något som skapar en röd tråd genom spelet.
Det är nästan så att Dr. Cossacks forts första nivå, full av snö och halkighet, är enda gången som temat tillåts ta utrymme på allvar.
Borta är tvåan och treans hjärnklistriga melodier, primärt ersatta med baktakter och i sammanhanget onödigt krångliga beats och rytmer som känns spontant framjammade.
Ambitionen i sig är det inget fel på, och åtminstone i mitt huvud en av de platser som spelets kanske som bäst speglar dess övergripande tema, men sammanhanget känns fel och ofta når inte produktionen hela vägen fram.
Ring Mans tema, exempelvis, lyckas efter en stunds spännande sökande efter fokus effektfullt blomma ut i en melodiös harmoni som var värd all väntan. Men för varje Ring Man finns där en jammande Toad Man som snubblar in i något som underlevererar på de flesta plan.
Rush har nedgraderats sedan senast, även om hans Coil- och Marine-former är intakta. Det är Jet-formen som inte längre låter sig kontrolleras fritt, utan endast i höjdled där rörelsen framåt är absolut.
Vidare är de två för spelet unika föremål där finns att finna lika idiotiskt placerade som de är fullständigt menlösa sett till den faktiska nivådesignen.
Dels en ballong som påminner inte så lite om Item 1 i Mega Man 2, det vill säga en luftburen plattform, och dels en lodrätt nyttjad änterhake vars relevanta bruk går långt bortom mitt förstånd.
Den absolut största nyheten i Mega Man 4 är dock Mega Mans uppgradera Mega Buster som nu kan laddas upp för att åsamka mer skada.
Konceptet i sig är det inget fel på, men då detta med hur mycket fiender tål anpassats till den nya Mega Bustern händer något olustigt med upplevelsens tempo då vanliga skott plötsligt känns mycket mindre effektiva än tidigare.
Så man vill såklart ständigt springa omkring med en fullt uppladdad Mega Buster; Något man måste göra till det extremt irriterande och konstanta ljudet av en fullt uppladdad Mega Buster.
WEHWEHWEHWEHWEHWEHWEHWEHWEHWEHWEH.
Varenda gång jag återvänt till Mega Man 4 har samma sak varit gällande.
Har liksom intalat mig själv att det inte är så farligt, det spretiga, det höga och det låga. Så till den grad att jag till sist börjat inbilla mig att jag faktiskt uppskattar spelet, en hel del.
Sedan har jag nått fram till den tredje Dr. Cossack-nivån.
Och mötts av en av seriens absolut fetaste låtar, med en basgång som går loss nästan jobbigt hårt och en intensitet som precis varenda övrig låt i soundtracket saknar. En låt som tonsätter upplevelsen av seriens första autoscrollande nivå, och allt känns för en liten stund så fett.
Det är där och då jag inser att det inte finns någon anledning till att försöka ursäkta spelets oförmåga att i övriga sammanhang engagera mig.
Därefter kommer den stora tvisten där Dr. Wily gör väntad entré, och allt fortsätter ett par nivåer ytterligare och det blir uppenbart att Mega Man 4 saknar känslan för att uppvisa medvetenhet om när det är dags att knyta ihop säcken.
Kvar står jag sedan med några sporadiska höjdpunkter inklämda i ett i övrigt ofokuserat och oengagerat sammanhang som jag helst önskade aldrig hade nått butikshyllorna.
Inte för att Mega Man 4 som spel rent allmänt är ett haveri.
Utan för att Mega Man 4 är det första Mega Man som inte tycks ta serien någonstans överhuvudtaget av relevans och i vissa avseenden rentav går ur spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar