Ganska precis ett år senare släpptes uppföljaren till Clockwork Knight, och att påstå annat än att det känns lite som den saknade halvan av det korta originalet är allt annat än en underdrift.
Ett simpelt litet plattformsspel vars främsta argument är dess grafiktekniska inramning, det är vad vi har att göra med, där estetiken möjligen är något av en åsiktsdelare.
Personligen finner jag leksakstemat lite låst i dess tid, inte för att leksaker inte skulle vara tidlösa utan för att Toy Story kom att bli min referenspunkt säkerligen likt många andra i min generation.
Clockwork Knight må dessutom ha legat visuellt rätt i tiden, men tappat en hel del av dess lyster i takt med att förrenderade tvådimensionella sprites gått mer och mer ur densamma.
Inte sagt att Clockwork Knight 2 är fult, dock.
Snarare är det ett av sin tids absolust snyggaste perspektivlåsta tredimensionella spel jag kan lyfta fram.
Det tar en del noterbara kliv vidare från den redan imponerande föregångaren och mjukar upp de där vassaste av kanter och det där mest anonyma har här börjat få en unik identitet, och antalet tillfällen man vill lägga på minnet är betydligt fler till antalet.
Det är väl troligen så att den där tidspressen första Clockwork Knight troligen hade att tackla för att finnas närvarande i närheten av lanseringen av Saturn här har kunnat läggas på hyllan och grunden som redan lagts gett gott om utrymme för vidareutveckling.
Visst har vi redan prövat på detta med att åka vagn i gruva i Donkey Kong Country, här tolkat i form av leksakshäståkning på en berg- och dalbana byggd av färglada trädelar, samt plattformat i olika djupledsmässiga plan. Men inslagen skapar en tacksam variation och tempomässig dynamik som föregångaren saknade.
Utöver att fläska ut nivåerna har även fyra spelkort gömts undan på varje enskild nivå, tillsammans med lite annat smått och gått i aktivitetsväg, så att återvända för mer efter att eftertexterna rullat är en sådan sak som känns lättare att motivera än tidigare.
Och jag återvänder gärna till stunder som badkarsankorna agerandes livbojar i ett vattenskvalpande badrum samt den mikrofånkåte 60-talsormen för att det är genuint inspirerade stunder av underhållning.
Det är synd att Clockwork Knight 2, i den samling innehållandes duon av spel, inte fick sällskap av föregångaren i uppdaterad form med kortjagande och dylikt invävt även i den upplevelsen.
Tillsammans hade de kunnat forma en helhet som känts långt mer relevant än de två små korta smällkarameller spelen nu agerar var för sig.
Inget Clockwork Knight är dåligt, men av de två är det uppföljaren som når upp till en nivå där jag med lätthet kan säga att det är ett lekfullt, bra och underhållande spel även om det spelas igenom från början till slut på första försöket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar