Att jag var en nybörjare på tevespel under senare hälften av 80-talet är ingen hemlighet.
Hade inte hunnit skapa mig de referensramar jag har idag, och även om Asteroids till Atari 2600 var det absolut första spel jag någonsin spelade var shoot 'em up-genren fortfarande ny och fräsch för mig och säkerligen många andra konsolspelande individer.
I princip varje nytt shmup jag prövade var en helt ny upplevelse för mig, och med spel som Gradius, R-Type, Fantasy Zone och Twin Bee är det än idag svårt att påstå att genren i detta skede hade hunnit mjölkas sönder och samman och gått generisk.
Idag, väl medveten om hur utbudet till NES faktiskt ser ut, tvekar jag inte att utse den som vinnare i ett hypotetiskt shmup-krig mellan de här två tävlande 8-bitarna vid namn NES och Master System. De två fantastiska lsd-tripparna till Fantasy Zone-spel, Power Strike och R-Type var dock föga förlorare där och då, när Gradius, Life Force och Section Z främst hade sällskap av tveksamheter som Xevious, Tiger Heli, Star Force samt för de där som gick pirat med sjutusenfemhundra spel i en och samma kassett även Twin Bee, 1942 och några andra portar av simplare arkadspel som Galaga.
Poängen här är att utbudet var snävt, oavsett plattform, och att det var lättare för progressiva och stabila produktioner att sticka ut från mängden och göra så pass feta intryck de i ett aningen mer välutvecklat sammanhang möjligen inte hade gjort.
Fast Gradius till NES imponerar verkligen, fortfarande, och då inte främst för dess sanslösa slowdowns som reducerar graden av utmaning till snudd på obefintlig sånär som på Moai-nivån, utan för att det är så pass troget arkadoriginalet som det är och när det väl avviker gör det på ett vis som inte får det att kännas gimpat så mycket som välanpassat.
De fyra medhjälpare, options, som arkadoriginalet erbjuder är här reducerade till två. Double-uppgraderingen som ger ens skepp, Vic Viper, möjlighet att skjuta både snett upp åt höger och framåt samtidigt halverar inte längre ens projektilfrekvens och skölden är kraftigt uppgraderad och går nu inte sönder bara för den kommer i kontakt med något i miljön man flyger genom.
Till skillnad från arkadoriginalet känns NES-versionen rätt så välbalanserad, även om det i mångt och mycket fortfarande är ett kort shmup vars uppgraderingssystem och nivådesign överlag gör det absolut smidigast att klara i ett svep utan att dö. Där finns liksom inga sekvenser som ens kommer i närheten av mardrömen som den fjärde nivån i arkadoriginalet utgör, även om Moai-statyernas förkärlek till att spy ur sig livsfarliga ringar av energi i en obehagligt stor omfattning i denna NES-versions tredje nivå kommer relativt nära.
Speciellt om man råkar dö och således tvingas navigera sig fram i snigelfart utan några vapenuppgraderingar.
Visst är det så att nostalgin här säkerligen spelar in på något plan, men Gradius till NES känns som den större tekniska prestationen likväl som den version som underhåller mest om man plockar upp den för en snabb genomspelning.
Och jag vill tro att det är frånvaron av arkadhallens pengaslukande attityd som står som främsta orsak till detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar