Mega Man 8 är onekligen en underlig liten best.
Ursprungligen tänkt som en Saturn-exklusiv historia menade Sony, sägs det, på att spelet kunde bli till en fördel för konkurrenten Sega varpå de fick till någon form av deal med Capcom om att det även skulle släppas till Playstation.
Saturn-versionen har dock en rad fördelar över Playstation-versionen, med två exklusiva cameos till robotmän från Mega Man 2, bonusmaterial i form av artwork, ljudtest och dylikt samt en del grafiska effekter som Playstation-versionen saknar som främsta argument.
Om det är någonstans som Saturn-versionen vacklar en aning är det i presentationen av de professionellt animerade mellansekvenserna, då kvalitén inte riktigt håller samma klass med en del komprimeringsartefakter som Playstation-versionen saknar.
En allmänt fläskigare presentation till trots är Mega Man 8 i själ och hjärta en rätt så direkt fortsättning på Mega Man 7 med, i för serien vanlig ordning, en rad små finjusteringar av redan bekanta koncept likväl som ett par ansatser att erbjuda något nytt.
Mega Man 8 är överlag ett välbalanserat spel, även om det faller in i den där skaran titlar i serien som har svårt att leva upp till den där mytomspunna svårighetsgraden.
Istället känns det som att fokus primärt har lagts på att försöka skapa en varierad och underhållande resa, för i princip vemhelst med intresse i plattformsspel, genom tematiserade nivåer med klart mer påtagliga gimmicks än tidigare.
Troligen är det därför som spelets kanske största problem, att dess tempo haltar betänkligt på ett vis som inget tidigare Mega Man gjort, blir så påtagligt som det blir.
Det är inte det att snowboardsekvensen av samtida runner-stuk på Frost Mans nivå i sig är sunkig, men den sticker ut som fan i sammanhanget.
Jump, jump, slide, slide, jump, slide, jump... liksom.
Detsamma får sägas vara gällande Rush Jet-partiet på Tengu Man, som spelas som ett klassiskt shoot 'em up, det timingbaserade teleporteringskaoset på Clown Mans nivå, de fyra tematiserade pusselsektionerna som Sword Man erbjuder samt labyrinterna vilka Astro Man huserar bakom.
Men.
Samtidigt är det just dylika avbrott från samma lika som gör att Mega Man 8, trots dess ojämna tempo, lyfter sig en bra bit över seriens klart mer trötta delar.
Inte så mycket innovation som variation, visserligen, men det funkar och skapar åtminstone hos mig en nyfikenhet kring vad man kommer att mötas av härnäst.
En butik i vilken man kan spendera bultar är här, precis som i Mega Man 7, närvarande.
Här går det dock ej att grinda sig fram till det antal bultar som behövs för att köpa något visst. Istället finns där ett fast antal bultar att finna vilka man kan spendera på en hel uppsjö av olika specialföremål med olika egenskaper.
Det går dock inte att samla på sig samtliga och nyttja dem närhelst man så finner lämpligt, utan istället tvingas man att aktivt välja ett fåtal man vill dra nytta av och därefter hålla sig till dessa under resten av speltiden.
Vissa, likt skölden som får Mega Man att sluta knuffas bakåt när han blir träffad av en projektil, kan väl tänkas vara rätt intressant för de flesta. Så även apparaten som gör att all vapenenergi man plockar på sig ökar i mängd, och då speciellt i kombination med den apparat som gör att de vapen man använder sig av kräver mindre energi än normalt.
Vissa andra är kanske inte riktigt lika intressanta.
Mega Man 8 är kul.
Tveklöst ett av de bättre plattformsspel där finns till Saturn.
Konstaterar ungefär samma sak varje gång jag återvänder, och det har blivit ett par gånger över åren.
Spelet blir till en framåtsträvande audiovisuell resa genom en osäkerhet över vad 32-bitarna kunde erbjuda spelarna som mynnar ut i en ypperligt konservativ spelupplevelse; Lustigt nog så mycket attraktivare än vad det kan tänkas låta och kanske, framförallt, resulterandes i en av seriens mer tidlösa alster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar