Det är inte så underligt att Mega Man 6 är lite av seriens bortglömdhet.
När 1993 närmade sig 1994 var NES föga den hetaste skiten på marknaden och när Capcom lade spelet på hyllan istället för att ta det till den västerländska marknaden klev Nintendo själva in och agerade utgivare.
Dock var det endast den amerikanska marknaden som var aktuell, och för oss i väst skulle det dröja till 2013 innan spelet här fick se dagens ljus och då via Virtual Console.
Mega Man 6 är något av en lustig liten sak, då det likt Mega Man 2 tar ett för serien relativt stort steg framåt.
Aldrig så att det inte känns som "ännu ett Mega Man till NES", men det händer lite för mycket på en och samma gång för att det skall upplevas som en inspirationslös upprepning.
Där Mega Man 5 känns som en bekräftelse på att Capcom visst var på det klara med vad som över åren gjort Mega Man till en så pass uppskattad serie och därför gav folket ungefär precis det, varken mer eller mindre, så är Mega Man 6 beviset på att där fanns mer än så att ge.
Sunsoft gick lite av en liknande väg med Batman: Return of the Joker, då de procuerade något som audiovisuellt kändes mer som ett tidigt spel till Mega Drive än något som hörde hemma på en 8-bitarskonsol likt NES.
Mega Man 6 må visserligen sakna den där mer avancerade ljudbilden som Sunsoft så ofta levererade, men visuellt tar det sig friheter som står så mycket mer i linje med Mega Man 7 till SNES, där mycket av det plottriga fått kliva åt sidan till förmån för ett mer påtagligt arbete med renhet och fåfärgade block placerade i en större helhet som exploderar i färger.
Och allt känns, på något vis, liksom större, och även om det såklart är en smaksak, en åsikt, har jag svårt att påstå att det finns speciellt många NES-spel som når upp till samma höga klass på det grafiska planet.
Introduktionen, titelskärmen, robotmännens för serien klart utökade presentation med information och statistik inklämt på en och samma skärm, visuella effekter likt en solnedgång, parallaxscrollande bakgrunder, konfrontationerna med robotmännen som inleds i mörjka miljöer upplysta av blixar och dunder samt en uppenbar tanke ägnad åt hur på bästa vis reducera grafiska glitchar vittnar tillsammans om en oerhörd dedikation att verkligen gå hela vägen på den grafiska fronten.
Där finns en tanke om att varje robotman representerar ett visst land, men även om det var så att hela världen var tänkt att vara spelets spelplan finns det uppenbara exempel, gränsandes till stereotypa nidbilder, likväl som mindre uppenbara exempel snarare presenterade så som man är van att en Mega Man-nivå presenteras.
Oavsett får spelets rätt så egna uttryck det att kännas klart mindre spretigt än ett par tidigare delar, med en röd tråd som sträcker sig hela vägen från start till mål.
Efter tre spel med överflödiga eller gimpade versioner av robothunden Rush har man här skrotat det medhjälparkonceptet helt och hållet och istället gjort det möjligt för Mega Man att kombinera sig själv med Rush och på så vis ges tillgång till två helt unika rustningar. En som fungerar som ett jetpack och en som gör Mega Man så stark att han kan slå sönder saker han tidigare ej kunnat slå sönder.
De där alternativa rutterna som tidigare delar i serien mest varit framme och sniffat på går här steget längre och blir till ett givet inslag med bland annat alternativa bossfighter för de som vill jaga fatt på den bekanta fågeln Beat.
Så.
Likt Mega Man 2 blev lite av sinnebilden av vad man skulle förvänta sig av Mega Man-spel till NES blev Mega Man 6 till detsamma för de kommande två spelen, till SNES och Saturn.
Spel som även om de tog serien vidare med sina respektive små steg i diverse olika riktningar i mångt och mycket står i skuld till Mega Man 6 för det övergripande (som går bortom de där inslagen som redan första Mega Man introducerade).
Fullt medveten om att det är ett tillfälligt sinnestillstånd, som imorgon eller om ett år eller två kan te sig annorlunda, är det ändå så att Mega Man 6 i skrivandets stund står som ett näst intill perfekt avslut på en era och början på en annan.
En transformation från det arkadiga ursprunget vidare till den fullskaliga konsolupplevelsen med en utmaningsmässig balans anpassad därefter.
Nästan så att det känns som att serien gått lite av mainstream.
Och jag älskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar