Hur långsökt kan det vara, att tro att Mission Elevator sett till både dess namn och det spel det vill vara flirtar med både Impossible Mission och Elevator Action?
Det är ju, vill jag påstå, trots allt en underlig hybrid mellan de två.
62 våningar av ett hotell att genomsöka, har man. Åtskilda av hissar likväl som branddörrar, där de senare även agerar punkter för progression utan återvändo på vägen mot toppen.
Problemet är att en bomb är på väg att explodera, så allt som sker sker under tidspress.
Dock kan man inte desarmera bomben bara sådär. Det krävs en riktningsbaserad kod som man finner delar av, utspridda och undangömda lite här och var.
På väggar, bakom pelare och i lampor.
Exempelvis.
Jag har lite svårt att påstå annat än att Mission Elevator är ambitiöst i dess ansats.
I princip allt man kommer i kontakt med går att genomsöka.
Det krävs en huvudnyckel från ett nyckelskåp från receptionen i varje hotellsektion för att man skall kunna öppna dörrar bakom vilka man kan finna kvinnor som visar upp sina kroppar, utan att man har något att säga om saken, för att sedan kräva en på pengar, agenter som inte tvekar en sekund kring detta med att skjuta eller knivhugga en till döds samt hotellpersonal som kan överräcka en specialnyckel till berörd sektions branddörr.
Utöver det direkt nödvändiga man måste ta sig an för att kunna klara spelet kan man dessutom spela ett simpelt tärningsspel, släcka hotellets belysning, hitta pengar att muta agenter med för att få tips kring var man bör söka för att finna delar till koden för att desarmera den inom kort exploderande bomben samt supa sig full eller dricka mjölk i någon av hotellets barer.
Ambitiöst, som sagt.
Men fullständigt omöjligt att bli underhållen av, då svårighetsgraden är av det orättvisa slag som grundar mer för frustration än något annat. Agenter kan dyka upp lite här och var, speciellt gärna när man passerar draperiklädda öppningar, och skjuta livet ur en innan man har en ärlig chans att reagera.
Menar, vem fan skulle tycka det vore en god idé om det titt som tätt öppnades upp ett hål i marken under Mario, i valfritt Mario-spel av plattformskaraktär, omöjligt att se honom undvika att falla ned i och som följd dö döden av?
Det spelar liksom ingen roll att man har lika många liv som katter sägs ha, när de sunkigare av rundor kan ta slut rätt omgående utan att man hinner uträtta något av värde.
Sedan kanske jag överdriver en aning, för effekt, vad gäller de oundvikliga dödsfallen. Jag vet inte, men det känns lite som att detta med att ta reda på om så verkligen är fallet är rätt så irrelevant då faktiskt gameplay oavsett är tråkigt som fan.
Menar.
Att söka precis allt man kommer över, vilket man faktiskt är tvungen att göra då varje ny runda slumpar ut delarna till koden och annat man måste komma i kontakt med, är faktiskt inte speciellt underhållande när det görs så finesslöst som det här görs.
Mission Elevator är dessutom rätt analt när det kommer till precision; Man måste placera sig rätt så rätt för att kunna söka något visst, öppna en dörr med hjälp av en huvudnyckel eller liknande. Det kan ibland kännas mer än milt frustrerande, och så även det här med att tvingas vänta på hissar som i mer än makligt tempo förflyttar sig mellan våningar utan minsta lilla tecken på att vara varse om att jag står där och väntar på en chans att få nyttja dem efter bästa förmåga.
Synd.
Inspirationskällorna kan man ju dock med fördel spela ett par rundor än idag, då de båda är klart mer givande än denna visserligen välproducerade men ändå onekliga travesti till underhållningsprodukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar