Leger vs. Out Run (Commodore 64)

Det är inte ens lönt att tänka tanken.

Frågan är således inte hur pass mycket av en lyckad nedskalning Out Run till Commodore 64 är av Yu Suzukis arkadklassiker från 1986.

Out Run med dess Super Scaler, som fick 2D att komma till liv på ett närmast 3D-aktigt vis, rörliga och bilformade arkadkabinett samt alternativa rutter längs vägen mot ett tilltänkt mål funkar liksom inte att förvänta sig till en fåbitarsmaskin med 16 tillgängliga färger och enknappsbaserade handkontroller av glädjepinnekaraktär.

Tänker mig att jag var rätt så orättvis där senast, när jag valde att dissa denna C64-tolkning som rätt menlös och således inte värd mer än att hamna i högen med spel jag kan tänka mig att sälja vid ett eller annat tillfälle.

Brukar återvända ibland, för att säkerställa att jag med ögon i ett annat sammanhang inte finner sådant jag inte förmådde finna tidigare.

Och just denna gång fann jag det.

Out Run är nästan så simpelt som något kan bli, sett till bilspel där man kör inåt i skärmen och det tvådimensionella ännu ej ersatts av dess tredimensionella dito.

Två tillgängliga växlar som kontrollens enda knapp växlar mellan, gas som trycks ned genom att trycka upp, broms som aktiveras genom att trycka ned och den ständiga möjligheten att svänga åt höger eller vänster genom att och så vidare.

Allt går på tid, och med en sträcka väl avklarad förlängs tiden och sådär håller det på till dess att man antingen får slut på tid eller når sin slutdestination där på varje rutts femte sträcka; Möjligheten att välja olika rutter i realtid som i arkadoriginalet är här ersatt med möjligheten att ladda fem olika förutbestämda rutter.

Hinder är ej mer avancerade än övrig trafik som man bör undvika, hinder utplacerade utanför väggrenen och snäva kurvor i vilka man ibland tvingas sänka hastigheten i för att inte slira av vägen i.

Kör man in i en annan bil tappar man lite fart och kommer man i kontakt med något utanför vägen tar det tvärstopp eller resulterar i en gullig liten volt som kastar den manliga föraren och hans efteråt rätt så irriterade kvinnosällskap ut ur bilen och ned på marken.

Känslan av hastighet är det onekligen inget fel på och spelets visserligen till endast två spår nedbantade soundtrack låter precis så bra som man hoppas på att något SID-kretsen trycker ur sig skall låta.

Lustigt nog lyckas Splash Wave bli favoriten, här, där Magical Sound Shower annars brukar ha den rollen.

Grafiken, däremot, är, hur funktionell den än är, under all kritik då den varken lyckas bjuda på någon form av nämnvärd unik identitet, tekniskt briljerande eller snygg estetik överlag.

Dock skall det väl sägas att miljöerna de olika sträckorna emellan lyckas varieras hyfsat mycket.

Det som fick mig att klicka med spelet denna gång var insikten i hur dess simpla upplägg faktiskt talar till dess fördel, speciellt då allt det där tekniska som kollisionsdetektion och möjligheten att få en bra känsla för vad göra i vilken situation och kunna upprepa det med allt större finess tack vare tight kontroll och dylikt verkligen sitter där det skall.

Så, efter en stunds spelande är det helt givet när jag bör växla ned i en snäv kurva utan att någonsin behöva släppa på gasen, när jag har ett ypperligt tillfälle att klämma mig mellan två bilar utan att växla körfält och var jag bör placera mig för att undvika att jobbiga situationer skall uppstå inom loppet av några sekunder.

Och då känns Out Run till Commodore 64 plötsligt som en fullt respektabel tolkning av den känsla som arkadversionen förmedlar, även om upplevelsen överlag är en helt annan.