En digital affär där Wii-ägare kunde botanisera bland diverse spellicenser till relativt låga priser.
Lost Winds fick omgående mycket uppmärksamhet för att inom ramarna av 40 MB lyckas leverera ett snyggt och allmänt välproducerat plattformsäventyr som bortsett från dess längd om inte mer än några ynka timmar inte sällan sades kunna konkurrera med fullprisspel släppta på skiva.
Och så drog det verkligen nytta av wiimoten och dess pekfunktion på ett då till synes vettigt vis.
Men det var då.
Att sparka igång Lost Winds idag är en känslomässigt rätt splittrad upplevelse.
Tror att mycket har att göra med att de mindre produktionerna fått en given plats i spelutbudet, om inte som komplement till storspelen så som ett fullgott alternativ för retrovurmande nostalgiker när originalen från förr inte längre räcker till.
Lost Winds må vara trevligt att vila ögonen på med dess färgglada miljöer och lummiga framtoning, men samtidigt är det ett visuellt uttryck som har svårare att sticka ut från mängden idag än när det var kommersiellt aktuellt.
Och plattformsäventyren, de var klart färre till antalet då än de kommit att bli under det senaste decenniet.
Unikt för Lost Winds är att man jobbar i höjdled med sin karaktär med hjälp av den vind som wiimoten kan frambringa i spelvärlden.
Till en början i liten skala, men med genrens klassiska uppgraderingar kan man efter en stund skicka iväg ens lille antagonist på längre luftfärder med hjälp av luftströmmar av relativt fritt önskad form.
Bortblåst är dock nyhetens behag som wiimoten kunde leva på under dess första få år på marknaden, och vad som inledningsvis är hyfsat lätt att tolerera går efter en stunds spelande över till irritation.
Simpla hopp mellan plattformar blir snabbt frustrerande och de senare mer komplicerade luftakrobatikkrävande sekvenserna direkt motbjudande att ta sig an.
Samma får sägas vara gällande vissa av spelets allt som oftast simpla pussel, där man med hjälp av dirigerad vind skall flytta föremål från en plats till en annan eller ge dem moment nog för att kunna, exempelvis, rasera bräckliga väggar.
Annat som hinner störa under de få timmar spelet tar i anspråk är de inte helt lättnavigerade miljöerna, som ibland saknar den design som krävts för att få dem att kännas unika nog för kartlöst orienterande.
Osynliga väggar kan ibland hindra ens framfart där avsaknad av dem i andra fall kan vara vägen vidare.
Närmare timmen spenderades vid ett givet tillfälle till att luska ut var det var tänkt att man skulle ta sig härnäst, och vid ett annat tillfälle lyckades ett fall ned till ett redan besökt område otillgängliggöra den trigger som behövts nås för att vägen därifrån skulle öppnas upp åter... något jag inte hade en aning om, att det rörde sig om en designmiss situationen jag hamnat i, och således spenderade mängder med minuter på helt i onödan.
Behållningslöst skulle jag inte vilja kalla det för, att ta sig an Lost Winds, men med mängder av liknande och framförallt bättre upplevelser att finna på alla möjliga tänkbara håll och kanter känns det svårt att rekommendera det.
Har rentav redan, trots att det bara är någon vecka sedan jag spelade det, börjat glömma bort exakt vad det var som det hade att erbjuda mig.
En enda, isolerad och avslutande, bossfight.
Ett potent men samtidigt lättglömt soundtrack.
En skara personligheter som aldrig får blomma ut till allt det de under bättre omständigheter kunnat vara.
Ok.
Jag minns uppenbarligen sådant som störde mig mer än sådant jag uppskattade, trots någon ynka timmes speltid.
The Legend of Zelda: Ocarina of Time ligger för övrigt på 36 MB, vilket satt i (inte helt rättvis) kontrast till Lost Winds 40 MB gör det lätt att omvärdera sist påtalade spels omfattning.
Skall bli intressant att se om uppföljaren faller mig mer i smaken.
Uppföljaren till Lost Winds, det vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar