Leger vs. Out Run (Master System)

Kruxet är tudelat.

Dels är Out Run ett i raden av racingspel som fungerar på ungefär samma vis, och dels är det en nedskalad version av ett arkadoriginal, signerat Yu Suzuki, som för sin tid var fett som fan både grafiskt, musikaliskt och tekniskt (som i att arkadkabinettet simulerade bilkörning, även om upplevelsen troligen (säger jag eftersom jag ej spelat arkadoriginalet i ett billiknande kabinett) var rätt långt ifrån hur det var att köra en riktig Ferrari även om kabinettet juckade runt efter bästa förmåga).

Menar.

Det finns bara så mycket att säga innan man börjar upprepa sig själv.

Utöver att vara ett typiskt bilspel där man kör i riktning av skärmens djupled avslutas samtliga sträckor utom den sista med ett vägval. Sträckorna förgrenar sig på ett liknande vis till fem olika målgångar till en total av 15 möjliga sträckor att köra på.

Genom att växla högt och lågt, svänga höger och vänster samt gasa och bromsa vid lämpliga tillfällen undviker man andra bilar, att köra av vägen och att frontalkrocka med eventuella hinder. Körningen sker under tidspress, och som en inledning på varje ny sträcka passerar man en checkpoint som ger mer tid.

Att gå från arkadoriginalets Super Scaler-teknik till Master Systems spritebaserade variant, där ingen skalning sker i realtid utan med hjälp av objekt pixlade i olika storlekar, är såklart ett nedköp.

Samtidigt spelar man inte Out Run till berörd konsol i tron om annat än att det i bästa fall är ett racingspel i 8-bitar som på sina egna två ben rullar på alldeles utmärkt insvept i arkadoriginalets presentation i nedskalat format.

På den fronten dras inte Out Run med nämnvärda problem, utan klarar sig galant sånär som på viss frustration som kan uppstå när man kör i uppförsbacke och inte ser ett skit vad som väntar trafikmässigt eller vägmässigt; Varenda sekund är värdefull och att lära sig nivåernas små egenheter och få en bra känsla för körningen överlag, när att växla, sakta in och svänga är ett måste för att ta sig hela vägen fram till målgången, så därför känns det inte helt rättvist att en liknande designmässig miss får sig utrymme om än ett begränsat sådant.

Ett ytterst relevant faktum i att tillskriva Out Run en grad av klass även till Master System är det faktum Hiroshi Kawaguchi klassiska soundtrack gör sig rätt utmärkt i konsolens ljudbildsmässiga miljö.

Till körningen valbara Magical Sound Shower, Passing Breeze och Splash Wave låter samtliga mer än bekanta och välbevarade, vilket får körningen att upplevas som aningen mindre generisk än vad den egentligen är.

Det är väl så, att det inte riktigt går att sätta Out Run i kontexten av idag utan att se vad aningen senare racingspel levererade. Inte för att förringa dess betydelse vid dess lansering, och det är onekligen trevligt, utmanande och hyfsat välbalanserat (som i att timmar spenderade med spelet verkligen ger utdelning vad gäller känslan för hur skicklig förare man egentligen är), men likt den nyligen spelade versionen till Commodore 64 tar det sig inte riktigt bortom att vara en respektabel tolkning som står fint på sina egna två ben... till att vara något av en nödvändighet om man brinner för genren.