Låt oss kalla det för Skies of Arcadia-effekten.
När en konsol svältfödd på en viss genre får sig ett spel inom dito, ett spel som är av bra kvalité och genom detta för snabbskjuts in i en klassikerstatus man aldrig kommer få chansen att se om den verkligen uppstått om spelet istället släppts till ett format där genren redan levde och frodades.
Neutopa är den skamlösaste av skamlösa The Legend of Zelda-kloner och sedd på som något av en klassiker till formatet.
Flera är spelen som uppenbart inspirerats av Nintendos 1986-alster, men de mer renodlade kopiorna råder det absolut brist på.
Sega avvaktade ett tag innan de släppte taget om Golden Axe Warrior för en inte nämnvärt engagerad Master System-publik att fånga upp i dess famn, men Neutopia försökte slå sig fram redan 1989.
Om det spelat in vad gäller den totala bristen på innovation eller egen unik identitet om så främst via det audiovisuella, det kan jag omöjligen svara på. Sedan är det inte nödvändigtvis så att ett smärtsamt fett soundtrack och en gudomligt läcker visuell attityd hade gjort nämnvärt mycket för Neutopia som renodlad spelupplevelse.
Den största nedgraderingen ligger i upplägget.
Istället för en stor karta fri att utforska efter bästa förmåga, mestadels begränsad av svåra fiender eller pussel man inte funnit lösningar på, betar man i kronologisk ordning av fyra världar innehållandes två grottor vardera.
Skärm efter skärm efter skärm prövar man i logisk ordning att dräpa alla fiender och elda ned växtlighet för att se om en dold grotta uppenbarar sig. Om det inte skulle ge något resultat prövar man att bomba de utmarkerade platserna för eventuell positiv utdelning.
I de flesta av dessa små grottor huserar någon som har något menlöst att säga, men titt som tätt ges man möjlighet att köpa hälsoåterställande drycker, bomber, en fiendenedgraderande ring eller teleportera sig tillbaka till närmaste sparkvinna.
Ibland snubblar man även över mer permanenta uppgraderingar, varav skorna, som framåt spelets slutskede får huvudkaraktären att plötsligt börja förflytta sig i ett hyfsat tempo, är de som skänker mest glädje.
Neutopia är från början till slut en lång raksträcka med obligatoriska hållplatser att passera, utan några som helst inslag av givande utforskande och utan att förmågan att frambringa en känsla av att spännande hemligheter eller överraskande inslag finns att finna.
Neutopia är även ett spel med ett kartsystem i spelets åtta totalt identitetslösa grottor som utforskningsmässigt nollställs varje gång man lämnar platsen och olikt Zelda inte har något som helst intresse i att visa hur de olika rummen hänger samman.
Röda och blåa ljuset har ersatts med en magisk stav som spottar eld vars styrka står i direkt relation till ens hälsa. Stegen har ersatts med en regnbågsbro. Bomber har förblivit bomber.
Bringa ljus i mörka rum gör man numera med hjälp av månmossa i en genomskinlig burk (och, ja, det känns mäkta meningslöst att gång på gång på gång välja månmossan, trycka på en knapp för att göra ett mörkt rum ljust och därefter välja det föremål man mer frekvent vill nyttja när man strosar runt i en grotta).
Svärd, rustning och sköld hittar man i bättre versioner vid två eller tre tillfällen under spelets gång och det mesta vad stridande heter är fippligt och frustrerande med ofta redan bekanta fiender från Zelda vars rörelsemönster här ofta känns hiskeligt slumpässigt och kaotiskt.
Till dess försvar skall det sägas att spelets bossar inte alls matchar spelets övriga menlöshet, även om de föga bryter ny mark så mycket som de leker runt med det utrymme de har på ett klart godkänt vis.
Höjdpunkter får sägas vara krabban som först verkar omöjlig att skada samt den flerhövdade sköldpaddan som snabbt tar otacksamt mycket ytmässigt utrymme i anspråk.
Det är dock, trevliga bossar till trots, svårt att förstå hur man så fullständigt kan missa ett öppet mål när alla förutsättningar finns där med en redan färdig mall för hur saker och ting skall göras för att upplevas bra.
Neutopia lyckas emellertid efter den inledande halvtimmen slå över till att vara något man inte vill sluta hoppas på att det förr eller senare skall börja leverera snarare än att bara vara den där charmiga Zelda-klonen som det till en början tycks ha formen av.
Neutopia levererar dock aldrig.
Istället cementerar det sig i en förutsägbar mall av tristess och dryghet det när allt är över känns som man spenderat på tok för många timmar tillsammans med.
Menar.
Skies of Arcadia var åtminstone bra och lite mer därtill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar