Det är klart.
När orddribblande Benjamin Knopman manifesterade ord och inga visor som konstform, i samband med sågningen av The Last Story (våldtäktsdusch var tydligen lite känsligt ord att använda sig av), infann sig naturligtvis någon form av skepsis.
Inte gentemot Knopman, men gentemot Hironobu Sakaguchis förmåga att levera någonting av relevans... för mig.
Inte för att jag någonsin gett hans alster, de yngre än tio år, en ärlig chans. Men det är inte direkt som så att något han varit inblandad i sedan Kingdom Hearts har lyckats övertyga mig att det är något man behöver bry sig om.
Det var alltid Xenoblade jag hoppades på.
Och The Last Story jag förbannade för att det lyckades inbringa så jävla många röster från folket som ville se det släppas i Europa.
The Last Story såg gråbrunt ut. Skitigt på fel sätt. Inte en produkt som bortom det till synes originella stridssystemet tycktes ha något av värde att förmedla.
Ändå var det spelet alla tycktes vilja ha.
Eftersom jag inte vill låta mina fördomar styra mig i alltför hög utsträckning sitter jag nu här efter att nyligen ha spenderat min första timme tillsammans med Mistwalkers tappra (?) försök att göra rollspel för den samtida generationen.
Ett rollspel till Wii av alla konsoler.
Kärnspelarna måste verkligen bry sig.
Lol.
Det här är en timme jag i nuläget tillskriver en upplevelse som inte på långa vägar lyckats övertyga mig om någonting positivt överhuvudtaget.
Förutom det här med att Nobuo Uematsu faktiskt fortfarande kan skriva bra musik (även om stycket som spelas på titelskärmen loopas på tok för snabbt, och även om Knopman hävdar att musiken är allt annat än bra).
Herregud.
Klyschiga personligheter, visserligen charmigt presenterade av uppenbart kompetenta röstskådespelare, i klyschiga miljöer levererandes klyschiga dialoger.
Är naturligtvis inte förvånad över detta med att Syrenne, trots hennes stora intresse i att supa sig full, näst främst tycks ha ett intresse i att visa upp en massa hud (genom att strida iklädd enbart något som ser ut att vara en bh på överkroppen).
Männen har klart mer kläder på sig än så.
Och kamerasvepningar ärrade av haltande bilduppdatering trots tveksam grafikteknisk prestation hjälper mig inte på traven mot den där mer positiva inställningen.
Jag vet inte.
Vet inte vad som skall fånga mitt intresse.
Glädjen i att notera hur vår käre protagonist Zael står på ena sidan av ett enorm stup, efter att en bro rasat och lämnat övriga i gänget ståendes på andra sidan stupet, i nästkommande klipp återförenats med gänget som om ingenting har hänt?
Det handlar såklart inte om möjligheten att det kan ha passerat en del tid mellan scenen då gänget var splittrat och scenen då gänget var återförenat.
Den möjligheten finns där.
Det handlar om att det första jag tänker när jag ser dessa scener avlösa varandra är "hur i helvete gick det där till"? Det sliter mig liksom ut ur berättelsen, in i ett ifrågasättande som inte gör upplevelsen gott.
Glädjen i att se en karaktär stupa, få Zael att bryta ihop, för att minuterna senare vara levande igen... i full färd med att spotta ur sig lagomt klämkäcka kommentarer som om ingenting hade hänt?
Det är isåfall glädje i att kunna ovanstående som argument till de påståenden jag kommer med, likt "det här är inte bra", "det här är inte en upplevelse jag finner något positivt utbyte i än så länge".
Än så länge.
Så som man skall resonera när man spelar japanska rollspel. Det skall liksom dröja, åtskilliga timmar, innan man får tillåtelse att börja dissa.
Av någon anledning jag inte förstår. Någon anledning jag inte orkar ta hänsyn till.
Hade det inte varit för att jag har ett genuint intresse i att se mer av The Last Story, av analytiska skäl, hade min resa troligen tagit slut någonstans i trakerna av här.
Jag är imponerad.
Onekligen.
Just nu står jag i baren.
Där får jag lära mig hur full Syrenne kan bli. Att vi har en knullsugen machokille i gänget vars uppgift är att ragga på alla vackra brudar (han säger det rakt ut). Syrenne har han dock inte raggat på, för hon är inte en kvinna (hon beter sig som en man), och när hon hör detta ger hon honom en smäll så han dyker i golvet.
Det är såklart okej.
Hon är ju bara en kvinna. De får slå män.
Hade någon slagit henne i ett liknande scenario med ombytta roller hade det handlat om misshandel och det hade ju folk kunnat reagera på.
Vad fan spelar jag detta för?
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Åh.
Nu har Syrenne druckit upp all alkohol som finns i baren, hunnit ge den knullsugna machokillen ännu en smäll (så han flög ned från övervåningen) och själv har jag varit och tittat på vackra riddare och drömt om att själv få bli lika majestätisk som de ger sken av att vara.
Nåväl.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Så jag blir ivägskickad för att lösa alkoholproblematiken men snavar över en flicka på flykt.
Ena sekunden fattar hon inte att hon skall betala för något på en marknad. Nästa sekund står hon och läxar upp några vakter gällande detta med att man måste betala för vad man tar av en försäljare, att försäljarna annars inte tjänar pengar och tack vare dessa pengar kan bygga upp lagret med framtida varor att sälja.
Flyr från vakterna, tar med flickan tillbaka till pubben, möts där av den knullsugne machokillen och Syrenne som båda reagear med att berömma mig för att jag hittat mig en flicka.
Sedan visar Syrenne sin lesbiska sida och börjar prata om hur den nya flickan är svettig och skulle behöva ett bad... så de kilar iväg och badar tillsammans... och jag smyger efter och tittar olovligen in i rummet där de badar.
Syrenne blir förbannad (ursäkta, hon gjorde ju sitt bästa för att uppmuntra mig till att vilja ta del av det de skulle ta sig an... menar, anledningen till att de existerar i sammanhanget är ju för att man skall vilja se mer av dem... i sexuella sammanhang) och ger mig en smäll.
Våldsam flicka, denna Syrenne.
Vid det här laget hade jag nog varit fängslad om jag betett mig som hon gjort. Misshandlat män tre gånger på mindre än en timme.
Någonstans där i de få striderna man fått spela finns ett uns att strategi som känns intressant.
Problemet är väl främst att spelet berättar för mig precis exakt allt jag skall göra. Och gör jag det inte direkt, så börjar spelet upprepa uppmaningen. Om och om och om igen. Till dess att jag gör som spelet säger bara för att få tyst på det.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head.
Try hitting it in the head
...
Try hitting it in the head.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Jag är på kapitel 8 av 44, för övrigt.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Har jag påpekat att kameran suger hårig getpung?
Inte?
Då gör jag det nu.
Kameran suger hårig getpung.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
(Om någon råkar gilla suga hårig getpung ber jag om ursäkt.)
(Jag menar inget illa med uttrycket.)
Kapitel 10 nu. Det är pissenkelt. Jag gillar stridssystemet, men jag gillar inte att det känns som att man inte behöver bry sig för att utmaningen är obefintlig,
Hon den där tjejen på flykt visade sig naturligtvis vara ett offer.
Typisk tjej i detta sammanhang.
Sedan visade hon sig sparka arsle.
Typisk tjej i detta sammanhang.
Men sedan kom den där mannen av män, stark som en oxe och hotade vår kära protagonist, och då valde hon att foga sig i ledet igen... åter inta offerrollen.
Typisk tjej i detta sammanhang.
Handlingen är verkligen klyschornas klyscha och det känns som att ambitionen är högre än vad den rimligen borde vara med hänsyn till hur uruselt manus vi har att göra med.
Nu tänker jag sova.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Strid med Zangurak nyss.
Lade ifrån mig handkontrollen och satte mig och åt under tiden jag fick dyngstryk. Utgick från att det var en strid jag inte kunde vinna.
Fick Game Over.
Visade sig att jag var tvungen att hamra lite innan striden avslutades.
Så jag gjorde det och sedan fick jag det bekräftat att det var en strid jag inte kunde vinna.
Om alla dessa extremtypiska grepp hade kastats ut genom fönstret med fördel för något nytt som man inte kan förutse innan det ens hänt hade jag varit mer positivt inställd till liknande spel.
Har svårt att se att jag inte skulle spela mig genom detta, ändå, för jag vill se allt. Jag gillar grafiken, det är absolut inget hafsjobb, men estetiken är däremot stundtals under all kritik.
Zangurak ser ut som en Ganondorf som gått snett.
Vet inte riktigt vad jag skall säga. Hittade precis en ö ute i havet... och det är ju inte direkt brist på färg där, men däremot är ju färgerna väldigt matta. Ungefär som i Twilight Princess.
Tycker inte det ser illa ut alls på så vis... väldigt drömskt mellan varven, på rätt sätt, men däremot tycker jag att estetiken gör djupdykningar oftare än vad de borde. Och så lider ju spelet en del av det klassiska problemet med stundtals omotiverat linjär och/eller labyrintartad uppbyggnad av de områden man besöker... vilket sänker den visuella upplevelsen en del mellan varven.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Det här blir bättre ju mer jag spelar det, men inte mycket nog för att jag skall känna att det är nämnvärt mycket att hänga i julgranen. Jag tröstar mig med att jag åtminstone inte är uttråkad av projektet... det är småkul att se vad som erbjuds, även om jag hade önskat annat erbjöds.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Ja, jag håller väl med och att betyg är dynamiska.
Jag såg Donkey Kong Jungle Climber till Nintendo DS gå från 7/10 första gången jag spelade det hela vägen fram till sista bossen.
Andra gången, när jag tömde spelet på innehåll, blev det plötsligt 9/10 till min stora förvåning.
Vad gäller TLS handlar mycket om att man levlar upp sina karaktärer, får nya förmågor, lär sig stridssystemet bättre och får ett hum om spelets upplägg. Saker jag inledningsvis störde mig på, rent spelmakniskt, känns det som att jag börjar få grepp om och då blir det mer underhållande att spela.
Men det fråntar spelet inte det faktum att det är så jäkla ointressant. Jag har roligare när jag står och grindar på en grind-punkt (spelet har inga slumpmässiga strider) än när jag strosar runt och utforskar en trist miljö.
Snygg eller stämningsfull miljö = mer intressant... men som jag sade tidigare, de känns lite för förutsägbara i dess uppbyggnad för att engagera... ofta.
SPOILERS!!!
Så nu kom den där klassiska tvisten. Det man såg på en mils avstånd att det skulle komma. Det var ingen tvist, egentligen, det var bara det mest patetiska sättet någonsin att markera hur de svaga, fega skurkarna använder sig av sin makt över andra människor för att få precis som dom vill.
Och det hade väl varit okej om det inte vore för att kära Calista helt accepterar sitt öde att bli bortgift av och till dessa onda personer.
Fladdrar förbi någon förhörsscen nu i bakgrunden som jag inte orkar engagera mig i. Skall stå till svars för att ha "kidnappat" Calista. Snubben hon skall bli bortgift med står och utövar sin makt, så som man sett det göras hundrafem gånger tidigare i andra sammanhang. Jag skall känna hat mot honom och drivas av viljan att få visa mig som den bästa människan, gissningsvis, genom att hamna i en sits då jag får välja mellan att dräpa honom eller skona hans liv varav jag naturligtvis gör sistnämda.
Alternativt att han blir galen och man inte har något val annat än att dräpa honom.
Eller så skiter jag i vilket oavsett det blir såhär eller ej.
Har lust att sluta spela här och bryta sönder skivan.
Men det känns inte lika roligt som att fortsätta se denna fars till berättelse nå sitt slut (för att jag är en trasig principmänniska).
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Åh, blir smiskad under förhöret.
Åh, åter i fängelset.
Åh, en snubbe har grävt en gång.
Osv.
Åh. Springer runt i en grotta.
Ville gå tillbaka genom en tunnel för att kolla upp en sak jag missade. Tunneln är öppen men det går inte att gå in i den. Osynlig vägg. När jag backar lite kommer tre i mitt party rusande och nu står de och försöker rusa in i samma öpnna men otillgängliga tunnel men utan framgång. Det är så trångt där att de inte riktigt ryms, så spelet buggar ur och kastar runt dem, eller snarare teleporeterar dem, hipp som happ omkring varandra.
Hade jag kunnat filma skiten och slänga upp på YouTube hade jag gjort det.
Lol.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Gick in i ett helt annat rum och direkt började folket i mitt party kommentera hur det såg ut där, trots att de står några hundra meter bort, inte sett rummet jag klivit in i, och fortfarande försöker ta sig in i den där jävla tunneln.
Lolol.
SPOLIERS!!!
Zael och Calista förtjänar inte varandra. Calista kämpar febrilt med att hitta alla anledningar i världen att inte kunna få vara med Zael så att hon kan förbli olycklig, och när hon låter hennes ovilja att se honom blanda sig i en värld av svek, makt och mord ställa sig i vägen för det faktum att han förmår rädda världen framstår hon som spelets mest egoistiska och osympatiska karaktär.
Men det är knappast så att Zael är mycket bättre. Att han vill bli riddare är en sak, men att han blir det primärt för att han inte vill se Calista bortgift är en annan.
Vad spelet handlar om är inte ett yttre hot.
Spelet handlar om två osympatiska och egoistiska människors strävan efter varandra. Och jag kunde inte bry mig mindre om de råkade dö i varandras armar samtidigt som hela världen rasade samman.
Det vore kanske rentav det bästa tänkbara.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
SPOLIERS!!!
Fint.
Snubblar rakt in i en sekvens där jag inser att, oj, nu har mina val (som jag aldrig fått en chans att göra) lett till att jag nu bevittnar en scen då riddare inleder en masslakt av kvinnor och barn.
Precis när ett svärd skall klyva huvudet från kroppen på en unge så klipps det... och för att lätta upp stämningen kastar spelet ständigt dyngfulla Syrenne rakt upp i mitt ansikte.
Hon påpekar att även riddare kan vara svin, sedan springer hon vidare som om ingenting har hänt.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Jo, jag vet att det stavas spoilers. Men att skriva rätt på paddan är som att försöka titta på tv som blind.
Typ.
Den kändes väldigt obligatorisk. Allt i det läget handlar om hur Zael ser att riddarna lever i en värld vidrigare än den han själv levt i.
Sekvensen kulminerar med att Syrenne står med foten på huvudet till en tidigare skrattande soldat, som vi var tvugna att rädda livet på när fiender attackerade honom, och fäller någon klyscha.
Sedan har vi den där riddaren av riddare, som ena sekunden står och argumenterar att en riddare aldrig någonsin skall ifrågasätta sina order.
En stund senare får han av Zael frågan om han gör allt av egen fri vilja, och då blir svaret att ifall han inte hade trott på allt han gjorde han han aldrig gjort det.
Det går liksom inte ihop med det han tidigare sade om att en riddare alltid skall följa order.
Och attityden Zael uppvisar, där han konstant är besviken över att detta med att vara riddare inte lever upp till hans drömmar... det går inte ihop med det faktum att hela världen håller på att rasa framför hans ögon, och att allt som sker sker emot hans vilja, utan att han bryr sig.
Det finns inte ett uns av trovärdighet i hans agerande.
Jag avskyr honom, och jag avskyr en majoritet av hans vänner, och jag avskyr tjejen han älskar och hela poängen med att spela ett rollspel går liksom om intet.
Det finns inget rollspelande här.
Ingenting jag gör är av betydelse.
Jag tvingas in i beslut jag inte vill fatta, tvingas följa karaktärer jag inte sympatiserar med och fan och hans moster.
Fattar inte hur man kan misslyckas såhär fundamentalt med ett spel.
Fattar inte hur det kunnat få så fina betyg som det fått.
Betyg på handlingen: 1/10 (enbart för att den är så jävla dålig att jag inte kan låta bli att vilja se hur upplösningen kommer att te sig).
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Såvida inte någon bossfight spårar ur (några har vairt nära att göra det) kommer jag se det här hela vägen till slutet. Jag är på tok för äcklad och underhålld av detta med hur uselt jag tycker spelet är (inte gameplaymässigt, utan det övriga) för att låta bli.
2012-06-18 - KÄRE HIRONOBU SAKAGUCHI
Jag stod ut hela vägen fram till kapitel 34.
Antar att det var striden mot Mitra som fick mig att inse att jag inte längre hade ut någonting av värde tillsammans med The Last Story.
Letade mig ut på internet och lät de sista tio kapitlen spelas ut framför mina ögon. Kändes skönt att slippa spela mer. Än skönare att kunna snabbspola förbi allt det där som var inslängt för att ha en ursäkt för att berätta det spelet ville berätta.
Tyvärr sträckte sig snabbspolningen i spelet aldrig längre än till spelets mellansekvenser. Något som fick mig förbannad på att behöva genomlida en pisstrist sekvens, om och om igen, innan varje nytt försök att få Mitra att duka under.
Jag känner mig förolämpad.
Det är skrämmande att det är känsla majoriteten inte delar med mig.
Någonstans har jag alltid trott att poängen med ett rollspel är att saker och ting skall vara av betydelse.
Om så inte detta med att fatta val längs vägen som får konsekvenser (något sådant finns inte i The Last Story), så åtminstone att man skall bry sig om de karaktärer som huserar i rollspelet ifråga.
När min största önskan är att de två egoistiska svinen till huvudkaraktärer dör i varandras armar samtidigt som hela deras värld rasar samman, då tänker jag att något inte står riktigt rätt till.
Att tala om klyschor är inte nog.
Jag såg spelets enorma handlingsmässiga vändning komma på flera mils avstånd, och då har hela dess poäng redan hunnit gå om intet.
Det här skulle handla om mänskliga känslor.
Varför då se till att karaktärerna av relevans framstår som omänskliga?
Och samtidigt låta det enda lilla uns av mänsklighet de tycks besitta... på något vis försöka rättfärdiga allt det tragiska vi, som människor, faktiskt utsätter varandra för?
I den bästa av världar har jag bara missförstått.
I den sämsta...
2017-08-22 - BOKSLUT
Förstod att jag skulle återvända.
Brukar bli så när jag avslutar något som följd av ilska och frustration.
Köpte åter ett exemplar av The Last Story och påbörjade en genomspelning och märkte rätt snabbt hur oväntat underhållande allting kändes.
Tänkte, det är väl så att jag med vetskap om vad som väntar har lättare för att bortse från det som stör mig eftersom jag gjort ett aktivt val att ge mig i kast med något jag redan sedan tidigare förpassat till kategorin av stolpskott till spelupplevelser.
Styrkan ligger nu främst i det höga tempo som man annars ofta saknar i sammanhanget japanska rollspel.
Det är det linjäras förtjänst, till stor del, tänker jag mig eftersom att det då finns ett ständigt behov av att föra handlingen vidare och mina val som spelare är så få att risken att allt stannar upp är förhållandevis liten.
Förutom det där underliga partiet i mitten av spelet, där man ges fria händer att göra lite vad man vill och tvingas på en stor tillgänglig yta hitta de platser och handlingar som triggar vägen vidare.
Visst är handlingen fortfarande en veritabel katastrof, så fylld av klyschor att man på förhand vet exakt vad som kommer att hända och ske, men med inställningen att det är precis så det skall vara för att det är så det är förmår jag nu lägga mer tid och energi på att uppskatta det dynamiska i spelets strider.
Inte för att de är speciellt komplicerade eller nämnvärt fyllda med valmöjligheter, men de ger åtminstone genomgående illusionen av att vara just dito; Att gå huvudstupa in i en strid känns lika mycket som ett alternativ som att lugnt och metodiskt plocka fiende efter fiende utan att bli upptäckt. Att använda delar av omgivningen till ens fördel, som att med hjälp av magi eller pilar spränga loss en pelare från taket eller få en bro att rasa, blir snabbt lika naturligt som att dansa runt en fiende samtidigt som man delar ut slag eller slag till dess att denne faller till marken livlös.
Eller, som rätt snabbt blir en nödvändighet, frysa striden och dela ut order till alla i partyt.
The Last Story tar god tid på sig att bli redigt utmanande, och länge expanderar stridssystemet på ett vis som får progressionen bortom den handlingsmässiga att kännas ständigt närvarande. Men den där punkten då saker och ting faktiskt börjar bli rätt svåra och kräva mer än oengagerat stridande anländer i sinom tid, dock så sent att spelet redan har pågått för länge för dess eget bästa.
Och väl där... då slår det nästan över till att, trots timmar av lyckligtvis underhållande grindande vid någon av spelets grindcirklar och aktivt uppgraderande av vapen och utrustning, bli för svårt att underhålla. Av anledningar som har med rätt sunkig kamera och kass överblick i strider att göra.
Exakt varför kameran ibland vägrar rotera 360 grader utan istället stannar i frustrerande positioner går ej att begripa, och så ej heller varför knapptryckningar ej tycks registreras så som de bör; Spelet dras med slowdowns nästan magiskt omfattande när striderna blir som intensivast och magier, explosioner och fiender täcker skärmen i ett kaos av kaos, och kanske är det där som förklaringen ligger.
The Last Story pendlar mellan att vara underhållande, frustrerande, för lätt, för utmanande, ologiskt, smart, toksnyggt, tokfult (estetiskt) och typ alla övriga ytterligheter där finns.
Ambitionen är det absolut inget fel på, och i de flesta fall ej heller själva produktionen. Sedan får jag lov att erkänna att de flesta av de dryga tjugo timmar jag spenderat med spelet har varit rätt underhållande även om de sista, säg fem timmarna, känns som en smärre evighet.
Så.
Låt oss säga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar