Leger vs. Super Mario Land (Game Boy)

Möjligen var jag ett underligt barn.

När alla andra var ute och lekte på rasterna stod jag inlåst på någon toalett och utforskade Peter-Niklas.

Pillade, smekte, ryckte och slet.

Nog för att det fanns anledningar, mer så än ett exceptionellt omfattande intresse i den egna kroppen och alla de möjligheter den bar på, men frågan är om det har någon som helst praktisk betydelse.

En annan stund var det den uppimplade fisken som smektes.

Om och om igen, från huvud till rövfena.

Med fingrar.

Mot snö.

Min aktuella kärlek och respekt för allt liv hade inte riktigt formats till någonting adekvat i detta läge, men någonstans var det nog så att det vilade något ritualistiskt över mitt agerande.

Blev kanske inte bättre av att det belönades med ett diplom.

Låt oss låtsas som att det var en distraktion.

Ett sätt att få tiden att gå så att jag till sist kunde få uppleva överlämnandet av ett Game Boy från en klasskompis händer till mina.

Rakt ned i väskan, efter ett par minuters testande i solljus så starkt att den helt värdelösa svartgröna skärmen inte förmådde förmedla någonting av relevans.

Nästan att jag sprang in i mina föräldrars bil när allt var över, klargörande att batterier skulle komma att behövas.

Hade ett Super Mario Land att klara, om och om igen.

Likt mången andra uppföljare av slag ifrågasattes aldrig trendbrottet; Mer ett plattformsspel än ett Mario, där endast någon enstaka fiende tycktes bekant och så även genrens självaste grundstomme.

Det var underhållande, det var ett Mario.

Allt som betydde något.

Det och kroppsligt utforskande och fisksmekande, då.

Föga kunde jag ana de avtryck som Hirokazu Tanaka skulle göra, med sitt glädjesprittande soundtrack där varje spår tycks ha sin rättmätiga plats och i flera fall gå om de mer klassiska diton Mario annars associeras med.

Ej heller hade jag kapacitet till att spekulera fram Gunpei Yokois framgång i att producera Mario när han gick portabel på ett liknande vis och i och med det bidra till att varumärket kunde addera närmare 20 miljoner sålda produkter till dess total.

Konceptuellt lite av en bastard, placerat i Saraslaland istället för Svampriket, och med eventuella tveksamheter på kärleksintressefronten i och med Daisys behov av att räddas från Tatanga till skillnad från annars ack så bekanta Peach och ständigt återkommande fanskapet Bowser.

Och för att vrida till det hela ytterligare ett par snäpp slängde man även in ett par shmup-nivåer bland de totalt sett tolv tillgängliga, lät Marios eldbollar gå studsditon och diverse annat smått och gott.

Super Mario Land var kort redan när det var nytt.

Kort, men med ett högt omspelningsvärde som följd av de mängder av hemligheter nivåerna strösslats med.

Tacksamt att plocka upp och viga en sisådär femton-trettio minuter med jämna mellanrum, och över tid växa samman med både muskelminnesmässigt och själsligen.

En liten plattformsromp, bristande kollisionsdetektion och inte nämnvärt höga produktionsvärden till trots, vars relevans för mig kanske färgats en aning av den långa ännu ej avslutade resa jag och spelet gjort tillsammans sedan den 26 mars 1991.

Hoppas du vilar i frid, du vackra fisk.