Sett till de enorma framgångar Nintendo hade med Super Mario World är det nästan ogreppbart att svartvita experimentet Super Mario Land 2 till Game Boy, släppt 1992, skulle komma att bli det sista tvådimensionella Mario-spelet på 14 år.
Finner det således oehört lätt att snickra ihop diverse förklaringar till de enorma framgångar New Super Mario Bros rönte, med över 30 miljoner sålda exemplar och hyllningar i spelmedia världen över, sprugna ur den svältföddhet på tvådimensionella Mario-spel som idag snarare slagit över till förätelse.
Samtidigt är det svårt att påstå annat än att Nintendo valde en förhållandevis trygg väg att gå, New-epitet till trots, där nya generationer av spelare inte nödvändigtvis bekanta med Super Mario World föga fann argument till kritik baserade på upprepning av redan kända inslag.
För New Super Mario Bros är mer av en återgång till rötterna, än en fortsättning på de frön som såddes till den utforskande grenen av serien, kulminerandes i rätt riktningslösa Super Mario Sunshine, med nivåer överlag så linjära att både Super Mario Bros 3 och Super Mario World framstår som experimentella.
En sanning med modifikation, onekligen, då både virriga spökhus och semi-komplexa labyrinter fäller argumentet, men poängen kvarstår; Till och med de världskartor man vandrar runt på är spikraka sånär som på de alternatviva avstickarna som nästan uteslutande handlar om genvägar eller små avstickare till svamphus av diverse slag.
Faktiska nyheter tillskrivs tredimensionellt renderade karaktärer huserandes i den bekanta tvådimensionella miljön, något med klart diskuterbart resultat och en visuell flärd vars lyster möjligen falnar i rapidare takt än, säg, Super Mario Worlds pixelperfekta skrud.
Samtidigt räds New Super Mario Bros aldrig de mest saturerade av färger, så intensiva att de tenderar hoppa ut ur skärmen och börja färga av sig på verkligheten så som våra sinnen tolkar den.
Lekfullheten är värdefull, vare sig det handlar om dansande svampar av storlekklass kolosser eller Bowser-anhängare som stannar upp för små danssteg i takt till BAH BAH BAH-musiken som hämtat mer än lite inspiration från Koji Kondos unika melodislinga placerad i olika tempo- och ljudbildsmässiga kontexter, men även lite av New Super Mario Bros akilleshäl.
Som bortblåst är den kollektiva skicklighet den spelande publiken byggt upp, en rad Mario-spel och andra utmanande plattformseskapader släppta i sekvens att tacka för, vilket man här tagit hänsyn till genom att dra ned svårighetsgraden till för Mario-serien ovanligt låga nivåer i ett åtminstone inledande skede.
Vidare agerar de färdighetsmässiga nyheterna i två fall av fyra kuriositeter med läckerhetsmässiga ambitioner snarare än speldesignmässiga inslag att behärska för högre nivåer av professionellt spelande; Visst agerar det blåa Koopa-skalet, med dess förkärlek till att slunga Mario in i en juggernaut-rotation av rang så fort han får upp lite fart, katalysator för egenhändigt ihopsnickrade utmaningar att fånga på film och imponera omvärlden med, men för den genomsnittlige spelaren är det en utstyrsel lika störande otillgänglig som menlös bortom ett par alternativa utgångar från ett par fåtaliga nivåer.
Den flertaliga och fullständigt balansrubbande Mega-svampen är onekligen den största av gimmicks, där den svårnådda Mini-varianten lyckas ge Mario en luftig Luigi-doftande fysik och möjligheten att springa på vatten som man faktiskt uppskattar till den grad att man trots dess enträffsattityd vad gäller dödsfall gärna ser den ha effekt så länge som möjligt.
Mest naturligt känns dock arvet från Marios tredimensionella historia, där han utvecklat tekniker för vägghopp och trippelhopp där varje ytterligare avstamp tar Mario till lite högre höjder.
Vägghoppet blir snabbt ett givet inslag i den plattformande tillvaron, men trippelhoppets användbarhet känns omotiverat begränsat till den grad att det i princip glöms bort annat än när man utan att tänka på det drar igång berörd kedjereaktion.
Svårt är det, onekligen, att skaka av sig den där lätt lökiga Best of-känslan som efter en stunds spelande börjar infinna sig när klassiska miljöer avlöser varandra på löpande band, bekanta nivådesignmässiga inslag gång om annan gör sig påminda och flertalet av de faktiska nyheterna känns som mer av tvångsmässiga varianter på sådant som serien redan gjort ett och ett halvt decennium tidigare än fräcka finjusteringar som tar sig någonstans av värde.
Nintendos känsla för detta med att snickra ihop plattformsnivåer av rang är föga frånvarande, men samtidigt är det på tok för sällan som den verkligen griper tag och vägrar släppa sådär som seriens bästa nivåer från förr gjort fram till dags dato. Allt för ofta låter man nyhetens behag eller set piece-aktiga sekvenser bära där det tidigare varit fingerfärdigheten med tillhörande muskelminne som varit den faktiska belöningen.
New Super Mario Bros blir som följd det där spelet som känns rätt perfekt för sin tid, som i att det släpptes vid rätt tillfälle och där och då tryckte på rätt knappar, snarare än en klassiker av rang värd att återbesöka gång på gång.
Det är klart, med det nivådesignmässiga briljerandet i annars, bortsett från flerspelaraspekten, snudd på frustrerande generiska New Super Mario Bros Wii eller den slutliga finslipningen av allt som har med Mario i 2D att göra, för att inte tala om den numera rätt utjatade New-skaran av dito till spel, i fantastiska bokslutet New Super Mario Bros U finns det liksom inte något direkt egenvärde i att vända sig till New Super Mario Bros längre. Inte ens om man tar hänsyn till några små tvåspelarmöjligheter och en uppsättning minispel rätt bekanta från Super Mario 64 DS.
Såvida det inte är en historielektion man är på jakt efter, eller en allmän svältföddhet på Mario-upplevelser i 2D.
För kompetent är det, tveklöst, och springer med lätthet cirklar runt flertalet dåtida plattformsproduktioner.
Och några nutida, rentav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar