Leger vs. Rygar (Commodore 64)

När världen är lika liten som de erfarenheter som rymmer sig inom ramarna för någon i trakten av ett decennium i tid levd är det lätt hänt att man bygger sig sanningar svåra att upprätthålla i vuxen ålder.

Således, Rygar var primärt ett plattformsäventyr till NES som fick föräldrar att bli oroliga över eventuell brandrisk när konsolen bestämt skulle stå på dygnets alla timmar och lite mer därtill eftersom att det varken fanns sparfunktion eller lösenordssystem och tid bortom tid i hemmet spenderades i skolan då det liksom inte fanns utrymme att försöka dräpa sista bossen där uppe i himlen.

Det tog sin lilla stund, och rätt oändligt många försök, men aldrig i helvete att Ligar gick ned.

En slutboss av slutbossar, såhär i efterhand en upplevelse konstruerad av en bugg bland annat vi här i Sverige fick dras med. På annat håll var Ligar klart lättare, likväl som Rygar var ett linjärt arkadspel som portats till en hel drös med plattformar.

Commodore 64, bland annat.

Så, när jag en vacker dag umgåendes med en kompis jag inte hunnit bli jättemycket kompis med möts av en annan kompis som jag var lite mer kompis med, och denna kompis jag var lite mer kompis med visar upp ett nyinköpt Rygar till Commodore 64 tvekade jag inte mycket alls gällande detta med att förklara för min kompis jag inte var jättemycket kompis med att det var väldigt viktigt för mig att följa med den där andra kompisen hem för att få se Rygar i rörelse.

Låt oss säga som så att jag aldrig blev speciellt mycket mer kompis med den där kompisen jag inte hunnit bli så jättemycket kompis med.

Rygar till Commodore 64 var dock, och som sagt, absolut inte Rygar till NES och hade jag haft vetskap om hur det tedde sig i arkadhallarna hade jag även kunnat notera att det var en rätt urusel port fylld av buggar och allsköns fanskap som jag idag har rätt lätt för att avsky.

Ändå har jag titt som tätt återvänt, spelat ett par rundor, och konstaterat att presentation inte alltid är allt när det kommer till faktiskt underhållningsvärde.

Med dryga 15 nivåer som sällan tar ens minuten att ta sig genom är Rygar inte ett speciellt långt spel, men den rätt höga svårighetsgraden har ändå hållit mig borta från att klara det i, säg, runt 30 år.

Fiendeflödet är konstant, och de rör sig högt som lågt och med rörelsemönster som designade för att få vem som helst att slita sitt hår.

De fem uppgraderingar man kan samla på sig som bland annat ökar räckvidden och styrkan på det sågbladsliknande vapen, Diskarmor, man har att nyttja tappar man direkt när man dör och extraliv, tidsbonusar och alla fiender på skärmen-bortrensande artefakter är trots dess frekventhet en påtaglig bristvara.

Runda på runda på runda blir det, i vilka man sakta men säkert börjar få känsla för spelet och vad det kräver av en som spelare, och allt det där otighta i presentationen slår liksom över till att vara en del av spelet mer så än buggar och brister.

Att hålla inne attackknappen när man lämnar en avsats, exempelvis, resulterar i att man så länge som man håller knappen intryck kan springa i luften. Lirkar man lite med hopp och sidledes förflyttning i närheten av stenblock kan man springa rakt genom dem.

Men över åren har jag kommit att känna att det liksom hör till.

Att det är precis så det skall vara.

Så, Rygar är i mångt och mycket en rätt katastrofal arkadport.

Bortkapandes åtskilliga nivåer och fylld med buggar men ändå med ett påtagligt underhållningsvärde som förstärks en del av David Whittakers möjligen trevligare än redigt bra tolkning av originalets soundtrack.

Kunde vara värre, onekligen, men jag vet inte om det var värt att gå miste om en potentiell kompis över.