Edge var alltid lite av en anledning för mig att känna att App Store hade en dragningskraft i rollen av, bland annat, en digital spelbutik. Dock skulle det komma att dröja något år innan jag själv beslutade mig för att hoppa på iMaskinståget och skaffa mig en Ipad, och då var det inte Edge jag gav mig i kast med, utan Edge Extended. En orimligt direkt uppföljare, som om det inte vore för dess klart annorlunda själ känts rätt så... upprepande och inspirationslös.
Har länge argumenterat för att Apple och dess App Store med tillhörande mjukvara i form av spel, likväl som skaran iMaskiner mjukvaran spelas på, känns lite som en reinkarnation av Commodore och den aura man kunde finna runt det företagets två största kommersiella framgångar: Commodore 64 och Amiga.
Edge, oavsett vi snackar Extended eller ej, gav mig ytterligare ett argument till att fler borde känna likadant.
Som sprunget ur de ofta tvåfärgade och isometriska världar tidiga 80-talets försök till att simulera tre dimensioner i två diton så ofta resulterade i. Kryddat med en näve av retroljudande blipp och blopp, utan att för den skull tappa kontakten med samtiden. Lite som ett alster, bland till synes miljoner, som ändå på något magiskt vis lyckas höja sig över så många andra alster.
Och där uppe kännas så oerhört relevant.
Som det där sjunde spelet på Band 8, som man så många gånger spolade fram till varvtal 325 för att börja ladda.
Vad det nu hette.
Edge handlar primärt om att ta sig från start till mål, med en kub som man förflyttar genom en kubisk värld, lika många gånger som det antal nivåer spelet har att erbjuda. Och sedan ytterligare några gånger för att hitta allt och göra det så snabbt som möjligt.
Edge Extended handlar om exakt samma sak, fast med den markanta skillnaden att där nivåerna i Edge primärt är... nivåer... så är nivåerna i Extended något... mer.
De bjuder på en större grad lekfullhet. Tydligare temata. Som små koncentrerade upplevelser, som går långt bortom de man fokuserade på att ta sig igenom så effektivt som möjligt i Edge.
Och så har Extended det där oförglömliga mötet, två kuber emellan, där så mycket känslor lyckas förmedlas, och frågor be om att få ställas, utan att ett endaste ord yppas.
Det finns en storhet här, i både Edge och Edge Extended, jag inte är speciellt säker på att Tim Langdell noterat när han gav sig i kast med den upphovsrättsliga tvist som varumärket fick dras med över en inte irrelevant tidsrymd.
En storhet som faktiskt kommer än mer till sin rätt på en stor skärm man betraktar från soffan med en ordentlig handkontroll i sin hand.
Och plötsligt får till och med Wii U, likt Apple, leva med att bidra till att tankarna dras lite smått tillbaka till den där magiska Commodore-eran.
På bästa möjliga tidlösa vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar