Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.
Finns många saker klart tråkigare än att spela Rubik's Puzzle World.
1. Vakna upp till hunddiarré (som klättrat 2 meter upp längs väggen, ned i soffan samt in i garderoben med sängkläder man glömt stänga) bara för att man sovit så hårt att hörseln slutat fungera (nej, har aldrig haft en egen hund).
2. Vara blind (om så bara för att man då troligen aldrig får tillfälle att se EMD-Mattias chockartade reaktion när Ranelid visade sig vara den av de två som gick vidare till final i Melodifestivalen) (käften, Förlåt Mig är en grymt bra låt).
3. Komma till insikt om att man kommer sakna det kärleksfullt omfattande porrarkivet mer än alla miljoner privata dokument, bilder och whatnot som försvann vid den senaste hårddiskkraschen.
Jo, du har sett mönstret.
Erkänner villigt att ungefär allt kändes mer lockande än att fortsätta spela Rubik's Puzzle World efter några nivåer av suckande.
Blir lätt så att man ser till de mer attraktiva alternativen när de så uppenbart plagierats. Trodde liksom att Two Tribes hade mer stake att ge mig än lite Chu Chu Rocket, Boom Blox, ett interverterat Picross 3D, hål i väggen och andra pusselsspelskoncentrat dränkta i en Cosmic Smash-estetik som kändes gammal redan innan Valve annamade den i samband med Portal.
Vad som fick det att vända var den där procenten på sparfilen. Ni vet, numret man har lite svårt att låta bli att försöka få det att växa till sig lite (achievement junkies of the world, unite).
Inledningsvis växte procenten med en rasande fart men efter en sisådär 20-40-60 nivåer började det gå lite trögt.
När det börjar gå lite trögt i pusselspelssammanhang är läget då det visar sig huruvida de står eller faller med konceptet.
Oväntat nog visade sig Rubik's Puzzle World inte bara stå stabilt utan även börja vibrera av iver.
Det strikt vita började sakta men säkert färgläggas och den utlovade personlighet dessa så kallade Cubies sades besitta kändes inte längre frånvarande.
Tredimensionella träd jag skapat prydde världen, likaså några förjävligt fula moln (pröva själva att skapa vackra saker med kuber i ett tredimensionellt rum, det är inte som att vi alla är Minecraft-konstnärer).
Till och med någon bedrövligt illaljudande melodi jag snickrat ihop i den medföljande tillika simpla musikeditorn tog sig utrymme och gjorde upplelvelsen klart mer min.
Men.
Framförallt dök de där minnesvärda nivåerna upp. Hårslitande svåra saker som när man väl klarat dem inte riktigt förmår förmedla en geniförmedlande känsla eftersom det känns så osannolikt.
Sådär som man önskar att casualspel i allmänhet kunde vara. Utmanande för den dedikerade men samtidigt klart greppbara för den inte riktigt lika engagerande.
Rubik's Puzzle World kommer aldrig vara en nödvändighet på samma vis som dess inspirationskällor (för dessa gör de enskilda sakerna mer och bättre).
Som en över tid växande liten värld av glädje, utmaning och faktisk personlighet som man råka kan snubbla över i reabacken... är det ett av dessa exempel man nog faktiskt bör plocka upp om priset är rätt.
Och, nej.
Självklart kommer jag inte nöja mig innan den dåtida varianten av e-penis detta spel har att erbjuda har växt till full storlek.
Two Tribes, förlåt mig för att jag tvivlade på er potens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar