Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.
Seto imponerar rätt stort när han blir berövad möjligheten att själv bestämma över sin första kyss.
Att det är en pojke som kysst honom gör inte så mycket. Problemet ligger snarare i att han inte får dela kyssen med någon han själv valt att dela den med. Istället blir han kysst av någon som gjort sitt bästa för att göra hans tillvaro allmänt bedrövlig den senaste timmen.
Men han blir inte arg. Orkar inte lägga någon energi på att fundera mer på det hela, utan accepterar istället gesten för vad den är. Starten på en vänskap som tar slut innan den ens fått en chans att börja blomma ut.
Minuterna senare står han där åter ensam. Sånär som på den där flickan med silverfärgat hår. Någonstans därute finns hon, och med henne ett slut på den växande känslan av att vara den ensammaste i världen.
En känsla som för ovanlighetens skull stämmer ganska bra överrens med verkligheten.
Det känns lika delar bra som dåligt att be om ursäkt. Idag, här och nu.
Må så vara att jag tycker att Shenmue är ett av världens mest överskattade spel, men jag har numera full förståelse för att det nog främst handlar om att folk angripit spelet på ett helt annat vis än vad jag gjort.
Upplever man det, eller spelar man det?
Jag valde att spela Shenmue, och som spel betraktat är det ganska uselt.
Tala med person a som tipsar om person b. Person b tipsar om person c som berättar att man måste leta sig till plats d. På plats d snubblar man över person e som förklarar att person a sitter på en hemlighet. Man återvänder till person a, och tvingas vänta i 15 minuter (riktiga minuter) innan man får en chans att prata allvar.
Så håller det på.
I princip hela spelet igenom, minus några quick time events. Tryck på rätt knappar vid rätt tillfälle. Misslyckas och se dig själv tvingas spela om 10 minuter av samma jobbiga dynga.
Ser man bortom allt det där och njuter av alla små detaljer och miljöerna som för sin tid målades upp på ett otroligt imponerande vis... och låter sig svepas med av, den visserligen banala men ändock engagerande, handlingen då blir Shenmue något helt annat.
Då blir det en interaktiv digital resa. Inte ett spel. En upplevelse.
Förlåt.
Har varit lite väl hård när jag kritiserat Shenmue och de som uppskattar spelet helt blint. Så länge ni vågar erkänna att det lider av rätt grava spelmässiga brister har jag full förståelse för ert vurmande.
Det här är ingenting för stressade människor.
Faller det sig riktigt väl kan det tänkas att stressade människor blir lugna när de tar sig an denna resa, men förväntar man sig ett djupt stridssystem, rollspelsinslag av relevans och ett vandrande som ständigt motiveras med hjälp av variation... så kommer de troligen att stänga av i frustration.
Detaljerna gör skillnaden. Miljöer som är skapade och formade av någon som ser dem som ytterst relevanta för stämningen som skall förmedlas. De är få till antalet, de platser man besöker under resans gång, men samtliga finns där av en anledning.
Till och med de evighetslånga och monotona korridorer man för eller senare kommer att konfronteras av. Det känns verkligen som att de aldrig vill ta slut.
Det är nog i detta skede de som inte förmår förstå Setos otroligt starka vilja att slippa vara ensam väljer att ge upp.
Jag ville inte ge upp. Jag ville fortsätta. Ville veta om berättelsen skulle få ett lyckligt slut, och om Setos tårar skulle sluta rinna ned för hans kinder. Vad anledningen till det än kunde tänkas komma att bli.
Fragile Dreams är aldrig ett perfekt spel.
Valde att inte haka upp mig på bristerna. De kändes aldrig lika påtagliga som i Shenmue. Aldrig förödande för upplevelsen.
Likt få andra spel numera lyckas med, lämnas min fantasi fritt spelrum. Det spelets visuella aspekter inte lyckas förmedla, det fyller min hjärna i åt mig. Visst hade det varit snyggare till en hd-konsol, men samtidigt hade troligen mina fantasier fått kliva en aning åt sidan.
Mina fantasier är starka. Jag läser inte böcker. Jag ser dem. Minns inte orden, när jag tänker tillbaka på något visst. Minns miljöerna som om jag hade sett dem på film. Här är samma sak gällande. Fragile Dreams i backspegeln känns för tillfället som en Miyazaki-film han aldrig producerat.
Och skulle jag återvända skulle jag att mötas av ett spel. Inte en upplevelse. Upplevelsen har jag ju redan tagit del av. Tror således inte jag vågar. Vet inte ens om jag vill.
Menar... varför riskera att förstöra ett minne för livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar