Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.
Den klassiska inledningen tyckte jag kunde se ut ungefär såhär:
2005 blev året då neonretron fick sitt stora kommersiella genombrott. Geometry Wars: Retro Evolved blev snabbt det bäst säljande spelet på Xbox Live Arcade och Bizzare Creations gick från att främst vara en central punkt i racinggenren till att bevisa att de även kunde leverera simpla men drogliknande arkadupplevelser som flirtade med dåtiden lika mycket som med samtiden.
Sedan lät jag den där ensamma meningen med tacksamma adjektiv radera den största distansen mellan mig och sakligheten:
Så simpelt. Så vackert. Så älskvärt.
För att få texten att hetta till lite tyckte jag inte att det skadade att slänga in en liten konflikt mellan min personliga åsikt och den breda massans dito:
Trots att det grundläggande konceptet förblev oförändrat (skjut på allt som rör sig och få så höga poäng som möjligt innan du får Game Over) och trots att mottagandet bland recensenter blev av det varmare slaget lyckades inte försöket att lansera serien som ett fullskaligt boxat alternativ på ett kommersiellt plan.
Geometry Wars: Galaxies kom att bli det där spelet som några få älskade men som den storra massan inte brydde sig om.
Efter denna utläggning föll det sig logiskt att göra det klart för läsaren varför konflikten här ovan inte borde ha uppstått överhuvudtaget:
Hade det inte levererat hade det varit en sak. Men Galaxies levererar, och även om det finns de som hävdar att redan Retro Evolved hade allt som behövdes går det inte att förneka att Galaxies har mycket mycket mer än så:
* Över 60 olika nivåer, samtliga med unik nivådesign och varierat tempo
* Brons, silver och guldmedaljer (poängbaserade) för varje enskild nivå
* Geoms, som agerar multiplyers likväl som valuta
* Ett kampanläge där man låser upp nya nivåer med hjälp av Geoms
* 6 olika medhjälpare med unika beteendemönster som uppgraderas efterhand
* 13 olika typer av nivåer, samtliga lämpade för olika typer av medhjälpare
* Ett valbart pekaranpassat kontrollschema
Därefter ville jag dra framförhållningskortet och bemöta eventuell kritik innan den fått en chans att anlända:
Det har höjts ett par kritiska röster mot spelet.
En av dem hävdar att det inte är riktigt lika vackert som sin hd-anpassade storebror, och det är naturligtvis sant av förklarliga skäl. En annan menar på att less is more, men Retro Evoled ingår i sin helhet i Galaxies. En tredje och sista menar felaktigt att det är oprecist att låta en pekare på skärmen agera skottriktning, men upplever man det så kan man alltid välja att spela med Classic Controller istället.
När slutet på texten närmade sig ansåg jag att jag borde börja knyta ihop säcken. Då passade det rätt bra att bli lite mer personlig:
Jag säger synd och skam att Galaxies trillat bort från världskartan.
Vad Bizzare Creations har åstadkommit, med hjälp av Kuju Entertainment, är en fullgod och fullskalig spelupplevelse värda våra slantar. Må det så handla om privata jakter på medaljer eller onlinebaserade poänglistor där man till synes helt hopplöst krigar om en vettig placering.
Något som jag avrundade med en återkoppling till början av texten:
Det simpla, vackra och älskvärda finns fortfarande här, för alla att ta del av.
Samt en avslutande punchline och en trailer demonstrerandes lite gameplay:
Som billig, laglig och receptfri narkota för den digitala generationen.
Men så öppnade jag mina ögon och kom till insikt.
Problemet med allt ovanstående var att det blev en torr studie i distans- och charmlös pretto. Själlös saklighet personifierad. Och det här var bara ett par dagar sedan. Antar att något förändrades inom mig i samband med att det nya året anlände. Kunde inte stå för det jag skrivit. Alls.
Inte för att en orgie i Eyre-adjektivism nödvändigtvis hade gett bättre utdelning, men att gå in på djupet hur spelupplevelsen påverkat mig som person hade troligen känts som en lite mer ärlig kärleksförklaring.
För skall jag vara ärlig är det precis det jag vill förmedla, utan att skriva upplevelsen på folks näsor. Det är svårt, eftersom vi alla upplever saker och ting annorlunda, men för mig kom Geometry Wars: Galaxies att kännas som jag tror det känns att hamna i ett positivt drogrus.
Geometriska former överallt, som eploderar i färglada fyrverkerier. Ett rutnät som fladdrar allt mer intensivt i bakgrunden när tempot börjar öka, och som tempot ökar efter en stund. Vad som börjar som en stillsam session slutar i ett kaos av explosioner, färger och ett adrenalinrus som får mig att lyckas åstadkomma manövrar jag inte trodde jag var kapabel till.
Sedan dör jag och börjar genast tänka: lite till. Bara lite högre poäng, så har jag en guldmedalj mindre att bry mig om. Går ju så snabbt att spela ännu en runda, och för varje runda jag spelar blir min medhjälpare lite bättre.
En minut blir en timme som sedan blir tio timmar.
Precis samma scenario upprepar sig varje gång jag återvänder. Det måste betyda något. Det är jag helt övertygad om.
Redan när jag recenserade Geometry Wars: Galaxies 'på riktigt' för snart 2 år sedan var jag fullständigt kritiklös. Jag grep efter halmstrån, som argumentet att det skulle drunkna kommersiellt bland andra klart mer relevanta släpp, bara för att ha en anledning att slippa dela ut full pott (någon som ser den bristande logiken?). Det var ju bara det att hade blivit ett sådant jävla liv. Folk som menat på att jag överdrev och inte tog betygsskalan på allvar. 10/10 skall man dela ut till Super Mario Galaxy, inte grafiskt nedskalad neonretro, liksom.
Jag var dum i huvudet, och ytterst opersonlig. Precis som jag höll på att bli ännu en gång, för ett par dagar sedan.
Ursäkta och förlåt.
Det skall inte hända igen.
BONUS! ORIGINALRECENSIONEN FRÅN GAMEPLAYER.SE:
Som ett litet minispel tillgängligt i Project Gotham Racing 2 till Xbox är Geometry Wars ett klockrent koncept. Lika klockrent är det omarbetade och utökade Geometry Wars: Retro Evolved - tillgängligt via Xbox Live Arcade och Steam. Med Geometry Wars: Galaxies har dock Kuju Entertainment anpassat Bizzare Creations originalkoncept och format det utifrån det heliga konsolspelandets lagar och förordningar. Sådana som säger att den ensamme spelaren bör bjudas på en lite djupare spelupplevelse. Har Kuju, troligen med Bizzare övervakandes varje litet steg i utvecklingsprocessen, uppdaterat konceptet nog för att det skall kännas motiverat med ett boxat släpp? Åh, herre jösses vilket rungande ja det får bli som svar på den frågan.
I många fall kan man tala om retrodoftande spelupplevelser men Geometry Wars-serien tar det hela till en nivå man sällan skådat i liknande sammanhang. Som plockade från det tidiga 80-talets arkadhallar levererade redan Galaxies föregångare Asteroids-influerade rymdskjutare med lite extra krydda och Galaxies fortsätter lyckligtvis i precis samma fotspår. Wireframe-estetiken är intakt, de färggranna fyrverkerierna till pixelexplosioner likaså. Det enda som egentligen avslöjar att det trots allt är post-198x vi snackar om rent presentationsmässigt torde vara de lite väl fräcka visuella effekterna och det tranceinfluerade soundtracket som inte riktigt platsat i den tidstypiska ljudbild det glada 80-talet hade att bjuda på.
Spelmässigt tar dock Galaxies serien in i 2000-talet och den tveklöst största nyheten är det nya kampanjläget. Förutom att skjuta sönder egensinniga geometriska former i jakt på poäng, som i bästa fall leder till guldmedalj eller rentav en efterlängtad förstaplats på de lokala eller nätbaserade topplistorna, samlas det geoms av olika valörer. Geoms är inte endast källan till poäng-multipliers utan även spelets valuta. Valutan kan i sin tur användas till att låsa upp nya nivåer eller beteenden till ens nya bekantskap - den lilla drönaren. Vill man ha lite extra eldkraft, något som agerar sköld eller kanske hjälper till att samla in geoms kan man konfigurera sin, med tiden allt effektivare, drönare efter behov. Och när svårighetsgraden börjar bli högre kan en uppgraderad drönare med väl valt beteende vara till ordentligt stor hjälp.
Nivåerna är dessutom många till antalet, variationen stor och även ett antal flerspelarlägen är inkluderade vid sidan av kampanjen. Som en liten bonus är även Retro Evoled inkluderat, som lite oväntat går att föra över till sin Nintendo DS ifall man skulle föredra att spela det där. Egentligen är det svårt att hitta något att klaga på, men det skulle väl i så fall vara den visserligen precisa men rätt svårbemästrade kontrollen - att rikta sina skott med hjälp av wiimoten samtidigt som man förflyttar sitt skepp med nunchucken är en konst som tar sin lilla tid att behärska. Men när kontrollschemat väl sitter i ryggmärgen är det inte frågan om det numera klassiska alternativet baserat på två analoga spakar (det går nämligen att använda sig av Classic Controller om så önskas) inte är det sämre av de två.
Efter en hel del timmar tillsammans med Geometry Wars: Galaxies är det svårt att komma till någon annan slutsats än att det mycket väl komma att bli en av årets mest beroendeframkallande produkter. Nästan till den graden att man blir förvånad över att det inte stämplats som narkotika och blivit bannlyst från butikshyllorna. Lika lättillgängligt som hardcore, och lika unikt som udda, balanserar det ständigt mellan att riskera att alienera den stora massan och att vara precis lagom intressant för att väcka intresse. Man kan bara hoppas på att det senare alternativet är vad som blir gällande men frågan är om inte ett online-släpp via kommande tjänsten Wii Ware hade varit att föredra - trots en ovanligt låg prislapp kan det tänkas att folk kommer att bläddra förbi Galaxies i spelhyllan till förmån för de där lite mer självklara titlarna.
PLUS: Lika visuellt hypnotiserande som det är en beroendeframkallande och frenetisk action-fest för vem som helst att ta del av.
MINUS: Riskerar att drunka bland vårens mer självklara släpp till Wii. Digital distribution via Wii Ware hade kanske varit att föredra.
BETYG: Receptfri narkotika? Kanske inte, men grymt beroendeframkallade är det allt. 9/10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar