Jag hade faktiskt en aning om att Rainbow Islands skulle visa sig vara ett alldeles ypperligt trevligt spel. Det var en sådan där sak jag aldrig ens ifrågasatte, självklart skulle det vara så. Gillade jag ett spel så kom det en uppföljare och den var bra.
Det kan inte ha varit speciellt gammalt när jag högg ett exemplar där i butiken, till Commodore 64 på sådana där stora disketter.
Gjorde det till mitt liv, spelet.
Klarade det, men när eftertexterna skulle laddas kraschade spelet. Det var liksom som om det inte var tänkt att jag skulle se dess slut. Men jag lyckades fippla runt med filerna på disketten och till slut på något magiskt vis ladda in slutet utan att överhuvudtaget spela mig dit... igen.
Rainbow Islands var inte alls Bubble Bobble, även om det var en uppföljare. Istället för att springa runt som två drakar och kräkas bubblor sprang man runt som ena snubben, som tidigare varit förvandlad till en av dessa två drakar, och producerade regnbågar som dels fungerade som vapen och dels som plattformar att gå på.
Och på denna tid var Rainbow Islands aldrig mer än såhär.
Rätt mycket, visserligen, då det var ett av de absolut bästa spel jag kände till. Men, det var ändå inte mer än vad det var.
Det skulle krävas flertalet år ytterligare innan jag började inse vad som gömde sig där bakom ytan.
Diamanter, i regnbågens färger.
Dessa diamanter producerade man genom att låta regnbågar falla ned över fiender som då flög över skärmen och landade någonstans lämpligt på marken och där förvandlades till en diamant.
Vilken färg diamanten skulle komma att få berodde på var på skärmen den landade. Längst till vänster? En färg! Längst till höger? En annan färg! Och så en drös färger där i området mellan höger och vänster.
Diamanterna fungerade lite sådär som att ifall man fann samtliga sju i varje värld ledde fram till en stor diamant. Om man plockade på sig dem i rätt ordning kunde det leda till en permanent uppgradering. Och hittade man en stor diamant i varje värld låste man upp ytterligare världar (eller öar, det är trots allt öar man förflyttar sig mellan).
Men det räcker inte med det.
För att få det riktiga slutet var man tvungen att tjorva runt lite ytterligare, men det börjar bli så rörigt att jag inte ser någon poäng att gå in närmare på det.
Problemet var bara att dessa "hemliga" öar inte existerade i den version jag spelade på min Commodore 64. De existerade ej heller i den förkrossande bra Amiga-versionen. De existerade visserligen i Playstation 2-versionen (som i sin tur var en port av arkadversionen), men denna version saknade i sin tur musiken som gjorde ungefär 33% av helhetsupplevelsen.
Musiken var lite för lik Over the Rainbow, så där blev det lite tjafs och annat lagligt helvete sådär som det kan bli ibland i vår samtid när licenshärvor tar vid.
Åh, dessa licenshärvor.
Öarna fanns visserligen i Mega Drive-versionen, men den var lika söndermixad som den erbjöd fel hopphöjd vilket hade sönder spelets sköna flyt till den grad att jag inte kunde göra annat än anse att just denna version sög hårig getpung.
Master System-versionen, då?
Den är underlig.
Först och främst så är den klassiska nivådesignen kastad ut genom fönstret. Istället för att skjuta tre regnbågar på raken, som mest, skjuter man här max två. Bossarna förflyttar sig oerhört långsamt till skillnad från de kaotiska originalbossarna. Vissa öar saknas. Andra har tillkommit. En fiskboss från Darius gör ett gästspel. Mellansekvenser har producerats. Svårighetsgraden har reducerats till den grad att man som erfaren Rainbow Islands-spelare troligen klarar spelet med det definitiva slutet på första försöket (jag har än idag inte klarat originalversionen av Rainbow Islands trots att jag spelat det så många gånger att det känns löjligt).
Och så dras spelet med störande slowdowns, grafiken når inte alls upp till originalets höjder och ärligt talat ser det till och med rätt så platt ut för att vara ett Master System-spel.
Det är inte så att Master System-versionen av Rainbow Islands saknar existensberättigande, men däremot känns den som en obalanserad petitess till föregångare till originalversionen.
Lite som om de som designat spelet inte förstått vad det var som gjorde (och fortfarande gör) Rainbow Islands i dess originalutförande till ett av världens bästa spel någonsin.
Men jag klarade det, på första försöket. Med det bästa slutet, som jag aldrig fick se. För givetvis kraschade spelet när slutscenen var i full färd att utspela sig framför mina ögon.
Denna gång tänker jag dock inte börja rota runt med spelets ettor och nollor för att få se slutet.
Denna gång tänker jag nöja mig med YouTube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar