Det var egentligen endast en enda sak som fick mig att lägga Chuck Rock på minnet, och det var att huvudkaraktären var så fet att han attackerade fiender med sin mage.
Det och musiken, men det räknas inte riktigt då Amiga-spel ofta handlade mer om musik än om speciellt bra gameplay.
Chuck Rock 2: Son of Chuck, däremot, kom att bli lite av en anledning för mig att argumentera att Amigan hade minst ett fullständigt fantastiskt litet plattformsspel som ingen borde missa.
Däri ligger väl också mycket av anledningen till att jag återvänt till spelet, gång på gång och prövat det till en rad olika konsoler. Lite som att själva konceptet med att se hur det skalats ned till 8-bitar är anledning nog till att köpa på mig ett exemplar.
Nu visste jag redan att Chuck Rock 2 till Master System inte är så bra som originalet, på långa vägar. Redan Amiga-versionen är aningen nedskalad jämfört med den förkrossande läckra Mega Drive-versionen, och när Master System skall försöka spotta ur sig sådant som hårdvaran bara kan drömma om märks det att det har kompromissats.
Snyggt, visserligen, då lösningarna känns naturliga i sammanhangen och aldrig får upplevelsen att kännas billig. Däremot, och tyvärr, vilar det något lite lätt billigt över andra delar av produktionen.
Nivådesignen och nivåernas miljöer är alltid bekanta, men det handlar om tolkningar och inte kopior. Det här hade naturligtvis inte varit ett problem om dessa tolkningar hade levt upp, eller varit bättre än, originalen. Dock är vissa nivåer lika korta som menlösa i ett större sammanhang, och då räcker det inte alltid med ett grafiktekniskt levererande som i vissa fall ligger i konsolens absoluta toppskick med hänsyn till förutsättningarna.
Originalversionerna levde mycket på en rätt frontande humor, och den är i många fall intakt här även om detaljer titt som tätt faller bort. Chucks lille son saknar exempelvis det supercharmiga lallandet när man stannar upp och inte gör mycket alls, men rörelsen han gör i samband med detta, där han vänder blicken mot spelaren och lutar fram huvudet mot skärmen, finns kvar.
Inspirationen från klart äldre filmer och serier i tecknat format, med ljudeffekter ibland presenterade med bokstäver, är inte riktigt lika framträdande och på en detaljnivå känns det som att mer än man kunde önska saknas eller trots dess närvaro inte riktigt når fram till mig som följd av att tekniken inte tillåter det.
Så jag känner mig lite tudelad här.
På sina egna två ben är Chuck Rock 2: Son of Chuck ett charmigt litet plattformsspel till Master System som gör mycket mer än vad många andra spel i genren gör. Och det lyckas överlag jobba med de tekniska begränsningarna, istället för mot dem, trots att det har mycket att leva upp till.
Men någonstans känns det ändå som att någonting gått förlorat, utöver stora delar av soundtracket som här är komprimerat till några enstaka låtar. Något som gör att även de som aldrig tagit del av Chuck Rock 2, presenterat med hjälp av fler bitar, kommer att se på det som kul och bra men föga fantastiskt.
Samtidigt.
Kanske är det så att jag ställer lite för höga krav.
Men det får isåfall tiden utvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar