Nu vet jag, tyvärr, att det finns ett alternativ.
Dock, låt oss låtsas som om det inte gör det.
Återkommer till varför lite senare.
Rampart är ett arkadspel från Atari som nådde arkadhallarna 1990. Det portades därefter till alla spelkonsoler och datorer som existerat någonsin, även om det är lite av en överdrift.
Bekanta med tower defence, som genre, kan bli varse om att det finns spår av ursprung att finna i Rampart, då det centrala handlar om att i en omgångsbaserad, men samtidigt delvis realtidsbaserad tappning, bygga upp ett försvar mot de vågor av vattenburna fiender som anländer efterhand.
Man börjar med att välja ett slott, se murar byggas upp, placera ut kanoner och därefter attackera fiendevågen. Efter rundan är avklarad har det troligen uppstått en del skador på muren, och den måste vara hel för att man skall kunna tillgodoräkna sig marken innanför.
För att bygga upp den nyttjar man Tetris-liknande block som man kan placera ut lite hur man vill. Finns där andra slott på kartan kan dessa ringas in av en mur och bli spelarens.
Denna fas sker under rätt så intensiv tidspress.
Om ett fiendeskepp når land landstiger folk som försöker ta sig fram till ens slott och bränna ned dessa till grunden.
Vissa fiendeskepp orsakar så stor skada att marken blir obrukbar under ett par rundor. Detta leder till att man verkligen bör prioritera var man lägger sin tid och energi.
Och med det så känns det lite som att produktbeskrivningen inte behöver göras mycket mer ingående än såhär.
Det är främst en bekant till mig som uppskattat Rampart över åren, vilket i sin tur smittat av sig på mig. En Amiga-version trillade som följd in hos mig vid något tillfälle då jag kände att det var läge att ge spelet en ordentlig chans att skina, men det blev aldrig av. Tror jag även hade ett exemplar av spelet till Master System för något år sedan, utan att spela det redigt.
Ibland blir det bara så.
Tråkigt, och resursslösande, men så kan livet vara.
Denna gång lyckades jag dock ge Rampart lite mer tid, och visst är det underhållande. Det är snabbspelat, känns mer arkadigt än vad det rimligen borde göra med tanke på hur sent det trots allt släpptes.
Lite som att Atari fullständigt sket i att spelet på ett tekniskt plan kändes åtskilliga år äldre än vad det faktiskt var.
Rampart är föga en vacker historia. Faktum är att det är skitfult. Så fult att jag första gången jag startade det undrade ifall det var lite glapp i trakterna av kassettens kontaktytor. Men det är inte så att det fula är exklusivt Master System-versionen. Det är exklusivt spelet överlag, även om där finns versioner som ser klart bättre ut. Rampart ser dock aldrig bra ut, oavsett vilken version man spelar.
Om man inte ser till det där alternativet vi inte skall låtsas om.
Ännu.
I dagsläget skulle jag kunna se Rampart som lite av ett gratisspel på App Store med diverse mikrotransaktioner tillgängliga som fettar upp upplevelsen en aning. Det känns som att det skulle passa upplägget rätt bra, speciellt med onlinespelande tillgängligt och sådär.
Det är absolut inte dåligt till Master System. Det är kul att spela och det höga tempot och de korta kampanjerna gör att man inte hinner tröttna på det annars rätt så innehållslösa innehållet.
Ett sådant där spel man plockar fram lite nu och då och spelar en stund för att sedan lägga bort det igen ett tag.
Bra, så.
För Rampart är bra, men inte mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar