Han var fullständigt övertygad om att det skulle finnas där i samlingen av spel, min kompis. Jag kände mig inte direkt bekväm att göra ett besök hemma hos någon jag knappt kände, men samtidigt var jag så hejdlöst nyfiken att jag tyckte det var värt att må lite dåligt.
Rätt trevlig var han, trots allt. Inte elak och otrevlig, som jag var lite rädd för att han skulle vara. På ett sådär outtalat vis. Jag var rätt så rädd på ett liknande vis rätt så ofta. Tror man blir det, när man har en viss typ av bakgrund där man upplevt vissa saker.
Det fanns där i samlingen, visade det sig. En diskett, ej original, innehållandes Marble Madness till Amiga
Vi fick låna det, eller så fick vi testa det på plats.
Lyckades inte få det att starta, oavsett.
Blev förhållandevis ledsen.
Nog för att jag fick chansen vid ett senare tillfälle, men vid det tillfället fanns inte riktigt den där drömska magin där längre. Kanske hade jag blivit vuxen, på fel sätt.
Marble Madness är lite som Snake Rattle and Roll, fast ändå inte. Egentligen är det väl endast perspektivet som känns bekant, men det var lite av nog för att få mig att göra associationer de två spelen emellan.
Rent faktiskt var Marble Madness mer av en digitaliserad version av det klassiska labyrintspelet, där man genom att luta en platta med hål i olika vinklar skall få en kula att rulla från start till mål utan att rulla ned i något av hålen längs vägen.
Inte riktigt Snake Rattle and Roll, med andra ord.
Marble Madness har aldrig stått som orsaken till att jag skulle komma att älska kulrullarspel. Jag tror det var det klassiska labyrintspelet som ledde mig in på den linjen, och när jag senare i livet upptäckte fantastiskheter likt Super Monkey Ball, Kororinpa och liknande varianter blev jag fullständigt frälst bortom alla rimliga gränser.
Och sedan är det faktiskt så att Marble Madness egentligen inte alls har speciellt mycket med de där spelen jag listar här ovan att göra, för i Marble Madness är det kulan som kontrolleras och inte det som den rullar på.
Hamster Ball, om någon här minns det, är på alla sätt och vis mer av ett Marble Madness för vår någorlunda samtid.
Sex nivåer, samtliga korta som fan men fyllda med diverse skit som på något magiskt vis alltid lyckas få den korta resan att bli till lite av ett helvete. Störande svarta kulor som försöker knuffa en sönder och samman. Broar som öppnas och stängs. Isigt underlag som man i kontakt med ser sig tappa kontrollen över kullan fullständigt. Pölar av rörligt grönt slem som slukar kulan.
Och allt under tidspress.
Lite pinsamt får det väl sägas vara, att jag än idag inte har klarat Marble Madness, vad jag vet. Har sett mig stå vid GOAL på sista nivån åtskilliga gånger, men alltid är det något som får mig att tappa kontrollen över kulan.
Oftast stress, i och med att man rätt så snabbt inser hur otroligt lite tid man har på sig att uträtta väldigt mycket.
I arkadhallarna, där Marble Madness gjorde debut 1984, spelades det med en trackball. Riktigt samma känsla blir det således inte att spela det på hemmafronten, såvida man inte kan göra det med någon form av trackballösning. Har sett något om att man kan göra det på Master System, men har ingen trackball att testa med. Istället är det den vanliga handkontrollen med ett styrkors som är aktuell.
Marble Madness kontrolleras bra, för all del. Och vill man inte kontrollera bollen genom att styra den i den riktning man vill, kan man välja att kontrollera den diagonalt, så som perspektivet är upplagt.
Spelets manual talar om möjligheten att trycka på knapp 1 för att få kulan att accelerera. Några sidor senare står det knapp 2. Varken knapp 1 eller 2 får kulan att accelerera. Varken var för sig eller i kombination. På Mega Drive funkar det utmärkt. Inte på Master System.
Det gör föga spelet omöjligt att klara eller ovärt att spela. Det är bara en sådan där liten detalj som av någon konstig anledning blivit lite fel.
Och.
Som om svårighetsgraden inte redan var hög nog finns där möjlighet att höja svårighetsgraden och som följd se den tillgängliga tiden reduceras. Går även att göra tvärtom. Tar tiden är slut är det i vilket fall inte annat att göra än att börja om från början.
Inte speciellt dramatiskt, egentligen, då spelet inte tar mer än några få minuter att klara ifall man lyckas hålla tungan rätt i mun.
Det lyckas inte jag med, som sagt.
Varje nivå är något av ett unikum, och så även de hinder nivåerna har att erbjuda. Flertalet hinder stöter man endast på en gång, vilket ytterligare hjälper till att få det att kännas som att spelet inte för en endaste liten sekund går på tomgång.
Något som, utöver kort speltid, gör det tacksamt att återvända gång på gång.
Sedan är det så att Marble Madness är designat under av Mark Cerny.
Ni vet... han som har rätt mycket att göra med Playstation 4 i allmänhet och dess lanseringsspel Knack i synnerhet.
I just detta fall fanns där inspiration inom honom, sprungen ur M.C. Eschers alster. Det märks, lite, i spelets estetik. Menar, jämför det med mer samtida Monument Valley så... ja.
Inte riktigt vad jag hade i mitt huvud den där dagen då jag gjorde ett besök hos en potentiellt outtalat men ändå otrevlig person i hopp om att få spela ett spel jag på ett eller annat vis hade hört talas om och därför var väldigt sugen på att få uppleva.
Marble Madness till Master System är, alla sidospår åsidolagda, en helt okej port, som lustigt nog låter klart bättre än åtminstone en av de två tillgängliga versionerna till Mega Drive, av ett helt okej spel.
Det är helt okej så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar