Detta är en omarbetning av en text som ursprungligen publicerades i min bloggserie med fokus på Wii, 52™.
Ibland är det bästa att bita ihop och gilla läget, hur mycket man än kan önska att saker och ting vore annorlunda.
Lost In Shadow, här känt som A Shadow's Tale, är ett perfekt exempel på när alla pusselbitar inte faller på plats. Hur det i ett sammanhang känns fullständigt oförlåtligt och i ett annat som om det egentligen inte har någon direkt större betydelse.
Hudson försökte verkligen.
Visst kan man vifta bort det hela som ett inte helt lyckat försök att spinna vidare på något som Ico några år tidigare lade grunden till.
Må det så främst handla om någon form av estetik. Ett utttryck. Ett sätt att måla världen i färger som få andra spel gör.
Det är bara det att det är dumt att göra så.
Något jag förstår först såhär en tid i efterhand, när mina minnen börjat sålla bort alla de där dåliga bitarna till förmån för de positiva.
Jag tittar på lite trailers. Skummar mig genom mängder av bilder att använda till denna text. Känner att jag vill återvända.
Att jag redan är där.
Ett första intryck kan vara hjärnknullande. Bara det att anpassa sig att inte titta i förgrunden, utan i bakgrunden, på skuggorna miljön kastar runtomkring sig, tar sin lilla stund.
Det är kanske främst under denna period som känslan är att det här kan komma att bli en av de häftigaste resorna någonsin. Sedan vänjer man sig, lär sig se på världen med nya ögon.
Detsamma får sägas vara gällande de ljusmanipulerande aspekterna, som förvränger hela nivån man spelar på genom att man förflyttar ljuskällor och således påverkar hur skuggorna faller.
Fräcka till en början, men egentligen aldrig speciellt djupa.
Som plattformsäventyr sett är A Shadow's Tale relativt linjärt. Striderna blir aldrig speciellt komplicerad och vapnen är få, men det finns något där. Något skönt, som när det väl sätter sig, ger en känsla av makt. Skuggor snittas sönder och samman, erfarenheten blir mer och mer omfattande och vad som en gång kändes hotfullt gör det ej längre.
Man blir mindre och mindre av en skugga av sitt forna jag.
Mer av sitt forna jag.
Och därefter, precis när man tror att man börjar närma sig slutet på sin resa, händer det där som vänder upp och ned på tillvaron.
Den för stunden rätt så monotona tillvaron.
Från en sekund till en annan blommar spelet ut i någonting som det borde ha blommat ut i så mycket tidigare.
Fragile Dreams resonerade likadant. Det fungerade aningen bättre där. Fingertoppskänslan var så mycket större, även om korridorerna där i spelets mittenparti stundtals kändes ändlösa. Men belöningen var värd all möda. Sällan har ensamhet och hopplöshet förmedlats lika väl. Sällan har det känts så oerhört skönt att inte ha gett upp.
Här är ödsligheten inte central, utan upprepningen av monotona spelmekaniska moment. När den inledande fascinationen lagt sig väntar timmar och åter timmar av harvande i innehållsmässigt välfyllda miljöer, och det är dessa timmar jag nu inte längre minns.
Minns inte att jag tappade bort mig själv, utan att riktigt vara säker på huruvida jag längre brydde mig om mitt mål. Orolig att saker och ting inte skulle förändras till det bättre.
Men, som sagt, de gjorde det.
Sedan eskalerade det hela till den grad att jag satt som på nålar. Önskade att det aldrig skulle ta slut. Blev överöst av sådant spelet aldrig hade lovat mig, sådant jag inte visste att jag ville ha men såhär i efterhand inser att jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan.
Om det så egentligen rör sig om sådant som kanske funkar bättre som minnen än vad det gjorde som faktisk spelupplevelse.
Jag vet inte.
Jag bryr mig inte.
Men så kom den där dagen då jag återvände, och allt det där som en gång fascinerade mig visade sig snudd på fullständigt tappat dess dragningskraft.
A Shadow's Tale har verkligen inte en aning om hur man jobbar med tempo för att skapa en dynamik i upplevelsen och således ge spelaren anledningar till att fortsätta spela.
Närmare tjugo timmar senare, och med 100% på sparfilen, är det några få sekvenser som fortfarande värmer mitt hjärta.
De där man blir jagad av ren och skär vidrighet, bland annat, likväl som ett par fantastiskt designade miljöer värda att viga ett par minuter att studera i detalj.
Resterande timmar har jag kunnat tillskriva en till synes aldrig sinande ström pussel av sorten samma lika; Sekvenser till förbannelse där man inte behövt tänka sig fram till en lösning utan endast omständligat sig fram till det för tillfället uppenbara mål där funnits.
Att nå toppen av tornet var ju aldrig mer än ett delmål. Det var till synes inte mycket mer än någon form av halvlek.
Sedan, när man en andra gång på allvar trott man nått sitt mål, då tornar ytterligare ett torn upp sig framför ens ögon.
Ungefär där började allt kännas som ett dåligt skämt.
Om nu någon trodde att detta med att nå toppen av detta nya torn, och där en gång för alla sparka de mörka, onda, krafternas arslen långt ut i den oändliga rymden, skulle bana väg för någon form av eftertexter så vill jag bara påpeka att, nej, då trodde ni fel.
Där finns tydligen än mer att göra, påpekade någon.
Och så stod man där åter i trakterna av det första tornet, med ännu en hel rad av bekanta pussel att nöta sig genom innan man slutligen gavs en chans att fokusera allt ljus man kom över i något som resulterade i...
...ytterligare spelande att ta sig an.
A Shadow's Tale verkligen VÄGRAR att ta slut, och det finns verkligen ingenting överhuvudtaget vad gäller pusseldesign eller speldesign rent allmänt som väntar bakom nästa hörn som gör det värt att fortsätta.
Ingenting, annat än ytterligare ett par timmar av tråkighet och oengagemang, bortsett från de där fåtaliga nya inslagen som introduceras med ojämna mellanrum likväl som ett par rätt fräcka miljöer mer värda att se än vad spelet är värt att spela.
Och jag kan inte göra annat än att närma mig ett försiktigt men stabilt uppskattande av soundtracket och ljudbilderna som målas upp rent allmänt.
De är, i dess bästa stunder, helt magiska.
Men, ändå.
Tänk så olika man kan uppleva saker och ting, i olika faser av ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar