Leger vs. Ms. Pac-Man (Master System)

Ms. Pac-Man har en rosett på huvudet.

Det första som händer när Pac-Man får syn på henne är att han börjar jaga henne. De blir uppenbarligen kära, trots Pac-Mans stalkande attityd.

Och så knullar de.

På det där viset som får en stork att komma och droppa av en bebis, eller som i detta fall: Pac-Man Jr.



Ms. Pac-Man har en bakgrund. Egentligen var det inte ett Pac-Man överhuvudtaget. Det var en klon kallad för Crazy Otto. Crazy Otto hamnade i händerna på Midway som distribuerade Pac-Man i USA åt Namco. Midway blev trötta på att vänta på en uppföljare från Namco så de tog, sägs det, Crazy Otto och förvandlade det till Pac-Woman.

Pac-Woman var inte ett så lyckat namn, tycktes det, så det ändrades till Miss Pac-Man. Men eftersom en viss mellansekvens i Miss Pac-Man kunde få det att framstå som att hon knullade fram ett barn utanför äktenskapet så fick rädsla för eventuella protester Midway att byta namn till Mrs. Pac-Man. Det var inte så lätt att uttala, så de ändrade sig igen och denna gång blev namnet Ms. Pac-Man.

Sådär som vi känner till spelet idag.



Ms. Pac-Man kom att bli ett av de mest framgångsrika arkadspelen någonsin. Och så hamnade det även i fokus för en rad oenigheter företag emellan.

Dessa oenigheter bryr jag mig inte om.

Allt där här här ovan är sådant jag noterat på Wikipedia, utan att vara sådär riktig som man bör vara och följa upp respektive källhänvisning. Så det kan vara en del blaj, jag vet inte.

Dessa eventualiteter bryr jag mig ej heller om.

Ms. Pac-Man är skitbra.



Varför?

För att det är ren och skär arkadglädje i dess nästan renaste form. Och för att göra det hela lite roligare har Tengen (som var en utvecklare och utgivare formad av Atari) gjort sådär som de gjorde med Tetris till NES.

Piffat upp spelet en aning.

Slängt in fler labyrinter. Fixat ett slut. Gjort så att spelaren kan förflytta sig snabbare. Öppnat upp en rad spelupplevelsemässiga valmöjligheter, som svårighetsgrad, vilken typ av labyrinter man vill ta del av (stora, små, konstiga, arkadoriginalen), möjligheten att spela två spelare samtidigt (antingen mot varandra eller med varandra) samt lite annat smått och gott.



Ms. Pac-Man är såklart skitsimpelt med dagens mått mätt, men det är också oändligt behagligt att spela. Hastigheten på de högre svårighetsgraderna, och en bit in i spelet, är härligt höga och så är det så lätt att känna att.

Ja.

Mer är mer.

Inte alltid, men i detta fall.