Jag känner mig själv så pass väl att en absolut första känsla sprungen ur ett spel jag försöker ta mig an inte nödvändigtvis är något jag behöver lyssna till.
Så när första försöket att ta mig in i Quartet misslyckades försökte jag igen. Och igen. Och så ytterligare en gång därefter.
Det verkade bara så otight och gammeldags, på fel sätt, fast presenterat med en visuell skrud som torde varit några år senare än själva konceptet tycktes sprunget ur.
Jag vet inte riktigt vad jag skall beskriva Quartet som. Att där finns en arkadversion låtsas jag överhuvudtaget inte om, utan för stunden låter jag detta spel stå på sina egna två ben.
Och det gör det.
Inte speciellt stabilt, visserligen, men stabilt nog för att inte snubbla och falla.
Och slå sig, hårt.
Och blöda.
Det är inte kul att blöda.
I de flesta fall, i alla fall.
Snabbt går det, oavsett, att ta sig fram på spelets nivåer som är lika delar plattformsnivåer som de är hinderbanor för den karaktär som jagat fatt på ett jetpack.
Att jaga fatt på en nyckel, något som nivåns väktare bär på, är liksom ett krav för att låsa upp portalen vidare till nästa nivå. Och tar man sig hela vägen till en viss punkt i spelet så kastas man plötsligt tillbaka en drös med nivåer, som om det aldrig skulle ta slut.
Men slut tar det, om man hittar åt de gömda stjärnor som behövs för att man skall bryta denna evighetsloop och slutligen kunna nå spelets sista nivå.
Så långt har inte jag tagit mig ännu, men det är inte en speciellt lång väg att ta sig fram efter. Har bara precis nyligen börjat acceptera spelet för vad det är och tilltalas av det lite smått.
Fiender spawnar konstant, så det går typ inte att rensa upp på nivåerna och tro att man skall ta sig fram obehindrat när man söker igenom dem en andra och en tredje gång efter den där eftertraktade stjärnan. Istället får man lära sig hur man enklast tacklar fiende x, y samt z och anpassa sin spelstil därefter beroende vad man konfronteras av.
Visst finns där liv, och får man slut på dessa möts man av ett Game Over, men vad gäller detta med fiender och den skada de orsakar så handlar det primärt om att reducera den tid man har tillgänglig innan ytterligare direktkontakt med en fiende eller projekttil, när tiden väl nått noll, leder till en ond och bråd död.
Utöver det så kan man finna klockor, som fryser allt på skärmen, och drycker som ger tillfällig odödlighet eller adderar en drös sekunder till den tid man har tillgänglig.
Tempot är rätt högt, som torde märkas. Eller, man får se till att inte lalla runt i onödan, snarare, då det blir svårare att hålla sig levande ju längre tid man tar i anspråk.
Det mesta känns lite billigt. Lite rangligt. Varken grafik, musik eller nivådesign är något som känns nämnvärt minnesvärd. Fiender är rätt dumma och bossar, om det nu är det som de skall ses på som, känns sällan som mer än lite tuffare fiender. Något som liksom understryks av det faktum att vissa fiender är klart svårare än vissa bossar.
Quartet har ett litet extra ess i rockärmen, och det är ett co-op-läge som faktiskt går så långt som att låta spelare stå på varandras huvuden.
Jag har, av anledningar, inte kunnat testa detta co-op-läge och vill därför inte uttala mig om hur mycket det tillför upplevelsen, men däremot känner jag att dessa försök att närma mig spelet slutligen gett utdelning.
Det där spelet som jag tidigare nästan längtade efter att få lägga i högen över spel jag inte tycker känns värda att ha i min samling känns numera kanske inte som en absolut nödvändighet men väl en upplevelse jag inom kort vill se knytas ihop med ett par slutscener.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar